Tänker mycket på Maria dessa dagar

Vi människor vill gärna vara säkra. Vi vill ha svar, vi vill ha kontroll, vi vill ha garantier. Ska vi dessutom göra något som vi inte är vana vid, något riktigt modigt och ge oss ut på okända marker…som det heter…ja, då vill vi verkligen vara säkra på att det blir bra.

Och ändå… gång på gång i Bibeln sker Guds stora verk just där människan tvekar. Abraham skrattar när löftet om en son kommer. Mose protesterar inför sin kallelse. Gideon tvekar. Zakarias tvekar. Och Maria frågar: ”Hur ska detta ske?”

Jag har gått och tänkt på Maria de senaste dagarna. Det är oundvikligt dessa dagar. Fjärde advent och vi närmar oss jul. Det är klart att Maria är på de flestas näthinna.

Marias fråga om hur detta ska ske är en mänsklig fråga. Hon vill veta. Den frågan är inte ett uttryck för brist på tro, den är själva uttrycket för det som jag kallar en levande tro. För hon stannar inte där. Hon vågar vänta på svaret: ”Den helige Ande ska komma över dig” och sedan agerar hon.

Det är som om Gud säger: ”Du behöver inte förstå för att tro. Du behöver bara hålla ditt hjärta öppet.” 
Där är trons enkelhet, men också dess djup. Där vår mänskliga logik tar slut, börjar Guds möjligheter. Det är där vi människor ofta falerar. Vi låter vår logik ta över och lämnar tron…det gjorde inte Maria. 

För även om Gud visar på möjligheterna där människor tvekar så är det annorlunda för det vi kallar mod. Aldrig är väl det så tydligt som i evangelietexterna om Maria. Hennes mod uttrycker sig inte i sin fråga utan mer i vad hon gör sedan. För Mod börjar alltid i rörelse. Vi alla kan vara modiga där i stillhet, i soffan framför TV-programmet eller när vi sitter och pratar med någon…men mod sker alltid i rörelse.

Evangeliet berättar att efter besöket från ängeln så står det att: ”Maria skyndade sig till en stad i Juda bergsbygd.” Det är lätt att läsa förbi det. Men betänk, hon har precis hört ängelns märkliga budskap, att hon ska föda Guds son. Hennes liv vänds upp och ner. Det är en stund fylld av osäkerhet, oro, kanske också rädsla. Men hon sitter inte kvar. Hon går iväg. 

Det är här jag tänker att vi alla har något att lära av Maria. Det är ofta så mod ser ut i Guds rike, inte som ett starkt utrop, utan som ett steg framåt mitt i osäkerheten. Mod handlar inte om att inte känna rädsla. Det handlar om att låta tilliten vara större än rädslan. 

Maria går mot en annan människa, sin släkting Elisabet. Och i det mötet bekräftas Guds löfte. Det är i relationen, i tilliten mellan människor, som tron får kropp.

Julens berättelse är beviset på att Gud håller sitt ord. När världen inte tror det, när människan tror det är för sent, då föds Ordet — i ett stall, till en ung kvinna som vågade säga ”ja” men också vågade ta steget trots att hon inte visste. Hon vågade lita på sin tro.

Vi tvekar ofta inför Gud. Men kanske är det mest omvälvande i evangeliet är att Gud aldrig tvekar inför oss. Gud ser inte först till våra styrkor, utan till våra öppna hjärtan. Gud tvekar inte inför den unga Maria, inte inför Elisabets ålder, inte inför vår brist på tro. Guds kärlek går före alla våra svar.

Maria är ett tecken på det. Hennes ”ja” är människans gensvar på Guds orubbliga ”ja”. Hon säger: ”Må det ske med mig som du har sagt.” 

Jag har tänkt en hel del på vad Marias mod betyder för oss idag, i denna tid? Kanske är det enklare än vi tror. Att stå för det goda när cynismen lockar. Att tala om hopp när orden känns förbrukade. Att tro att Gud faktiskt kan använda oss — också i det lilla, sköra och osäkra. 

Det handlar inte om storslagna gärningar, utan om vardagens trofasthet. Det är Marias mod — inte att vara stark, men att vara öppen.

/m