Driving home for christmas

Är på väg hem från Höör. Är ensam i den tysta kupén som vanligtvis huserar mängder med människor till och från sina arbeten eller universitet. Det är ett otroligt väder. Utanför tågfönstret målas ett landskap upp i varma toner. Det är lilljulafton och det sista arbetspasset i församlingshemmet är gjort.

Jag låter min bok ligga kvar i ryggsäcken och låter mina hörlurar få komma på plats istället. Min vana trogen lyssnar jag på Leonard Cohen och Chris Rea så här dagen innan julafton. Det har jag gjort i många år nu, det har blivit en tradition. För mig blir det ingen jul utan ”Driving home for Christmas” och ”Hallelujah”. Med åren har denna repertoar utökats med andra låtar från dessa båda artister. I år är det ”Julia” och ”You want it darker” som går på repeat under min tågfärd.

Läste att Chris Rea lämnade oss igår och naturligtvis var jag tvungen att omedelbart lyssna igenom hans senaste julskiva igår kväll. När jag fick besked om att Cohen lämnat oss gjorde jag något liknande, då var jag tvungen att lyssna på hans senast släppta skiva samma kväll. 

Har funderat en del på varför dessa båda artisters produktion har fått mig att skapa en egen liten lilljulaftonstradition. Jag har landat i att de båda står för djupa, existentiella klanger som passar perfekt i en julkontext.

Det finns en särskild stillhet i julens skymning, där orden får vila och melodierna tala. I det gränslandet mellan tro och tvivel, längtan och försoning, möts Leonard Cohen och Chris Rea som två olika röster ur samma djupa källa. Cohen med sitt karga evangelium om brusten tro och helig längtan, Rea med sin varma, slitna blues om vägar hem och möten som betyder något.

Cohen lär mig att mörkret inte är Guds frånvaro, utan en annan slags närvaro — en där ljuset filtreras genom sprickorna, där ”halleluja” viskas snarare än ropas. Hans sånger är som nattvard för de ofullkomliga, en liturgi för dem som famlar efter mening bland minnets skuggor. I hans värld blir kärlekens förlust också en plats för nåd.

Chris Rea ger julen en annan ton, mer jordisk men inte mindre helig för det. När han sjunger om vägen hem genom snö och nattvägar, handlar det inte bara om bilresor, för mig blir det som en slags själens resa mot försoning. I varje ton av hans gitarr och röst hörs både trötthet och hopp, som när man återvänder till barndomens tro för att upptäcka att den fortfarande lever, om än med nya konturer.

Tillsammans påminner de mig om att julen inte kräver perfektion, utan öppenhet. Om att stjärnan inte föll för de färdiga utan för de sökande. Mellan Cohens lågmälda bön och Reas varma blues finns en plats där människan får vila, där hoppet kommer in tyst, som snö över gatorna, som sången över Betlehem.

Nu saknas mig bara snön där jag färdas vidare i det skånska landskapet, lyssnandes på ”You want it darker” och textraden ”I am ready, my lord.”

Nu kan julen komma!

/m