Obanad terräng

Jag har på senaste tiden gått och tänkt en hel del på vägar och stigar. Det kan låta som att jag plötsligt blivit vägingenjör, men så är inte fallet. ”Guds vägar är förvisso outgrundliga” men viss måtta får det vara.

Hur som helst…när jag var liten tränade jag en hel del längdskidåkning. På somrarna blev det en hel del terränglöpning. När jag kom till träningen och tränaren sa att ”idag blir det obanat, det blir till att springa i obanad terräng”, då visste jag att det skulle bli tufft. Inte bara att det skulle bli tufft att springa där stigar inte fanns utan även att man inte alltid hittade, det var bara att springa.

Tänkte på det här med de där obanade terrängerna i söndags när temat var ”Bana väg för Herren”. De där obanade terrängerna som inte har några uppenbara stigar och vägar eller att man i alla fall inte ser stigarna. De kanske finns där under allt sly och annat som döljer det som finns där under, där fotstegen ska landa, men du ser dem inte.

I texterna i söndags (Jesaja 40:1-8, Galaterbrevet 3:21-29 och Lukas 3:1-15) var det tydligt att ”bana väg” är på ett sätt enkelt, du landar alltid, men det är aldrig bekvämt. Det är som om vi dras in i det obanade och uppmanas att göra stigarna eller vägarna för att Gud själv ska gå just den vägen. Samtidigt måste vi ha tillit till att stegen bär. Alltid. Man landar alltid någonstans.

Adventstidens väg handlar om hjärtats beredelse. Att våga tro att det existentiella faktiskt vill komma – till oss, till mig, till dig. Och i min värld gör han ju det. Han kommer med sin tröst, sin nåd, sitt liv, men har vi banat vår inre väg tillräckligt? Har jag gjort mitt jobb?

Jag går och funderar på dessa inre vägar i mitt liv just nu. Söndagens texter har satt mig på spåret. Jesaja använder nämligen bilden av vägar och landskap. Dalar ska höjas, berg sänkas, krokiga vägar rätas. Det låter som ett storskaligt vägbygge, men den väg som ska beredas är i första hand inte en fysisk väg, inte en statlig motorled genom Juda öken. Det handlar om en andlig väg, i hjärtat. Bana väg för Herren betyder just bered plats i ditt liv, i ditt samhälle, i ditt inre, för honom som kommer.

Orden föds i exilens natt, till ett folk som förlorat tro och mod. Men evighetens Gud ropar genom sina profeter, det finns en väg hem, det finns en framtid. Och budskapet är att där Gud går fram, förändras landskapet, höjderna sänks, dalarna fylls, vägen blir rak.

När Johannes Döparen griper tag i Jesajas ord flera hundra år senare och låter dem ljuda på nytt, blir det tydligt att Guds tröst alltid tar sig uttryck i rörelse. Den Guds väg som förbereds är inte en yttre väg i öknen, utan en inre väg, i hjärtat, i samvetet, i livet.

Och det är därför folket frågar honom: ”Vad ska vi göra?”
Frågan är lika aktuell idag. Vad betyder det, i vår tid, att bana väg för Herren? Vad ska vi göra?

När Johannes Döparen träder fram vid Jordan, ekar Jesajas ord över tidens klyftor. Han ropar: ”Bana väg för Herren, gör hans stigar raka!” Och människorna strömmar till honom. De anar att Gud håller på att göra något nytt. Johannes predikar omvändelse, inte som ett straff, utan som en öppning att vända sig bort från det som låser och förgör, för att vända sig mot det som ger liv. En ny väg.

Det blir snabbt tydligt att Johannes inte bara ropar till de enskilda. Han talar till folkets gemensamma samvete. Den som har två skjortor ska dela med sig, den som har mat ska göra likaså. Det handlar om en väg där rättfärdighet får kropp. Att bana väg för Herren är inte att dekorera den religiösa ytan, utan att låta Gud förändra det som skaver och stänger andra ute.

I Galaterbrevet fördjupar Paulus detta. Han beskriver hur Kristus är den som fullbordar den väg Gud har öppnat. Genom honom är vi inte längre fångna under lagen, vi har iklätt oss Kristus, blivit Guds barn. Här är inte någon längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, alla är vi ett i Kristus Jesus.

I min värld förenas de alla i ett budskap. Det är en sprängkraft i de orden som Paulus skriver. Vägen som Johannes ropade fram i öknen visar sig vara en väg som Gud själv går, inte för att hålla människor borta, utan för att förena. Det Gud tröstar genom Jesaja, det Gud manar till oss genom Johannes, det Gud fullbordar i Kristus, allt hör ihop i ett enda evangelium. Den eviga Guden vill komma nära, och det finns inget hinder som inte kan planas ut av hans nåd.

Jag har därmed kommit till några slutsatser gällande ”Att bana väg för Herren”. I vår egen tid kan det betyda flera saker men några delar:
1, Det kan betyda att se upp med våra inre berg av stolthet och självupptagenhet. Den här egoismen som hindrar oss.
2, Det kan betyda att fylla igen dalar av oro, förtvivlan och hopplöshet.
3, Det kan betyda att räta ut de krokiga vägar där orättvisans strukturer slingrar sig.
4, Och inte minst…i alla fall för mig…att våga tro att Gud faktiskt kommer, inte bara för andra, utan också för var och en av oss.

Så står vi då här i advent, vid vägkanten. Det är mitt i tredje adventsveckan och jag hör hur Jesaja talar. Jag hör hur Johannes ropar och jag läser hur Paulus vittnar. Och mitt i allt viskar Anden: ”Bana väg för Herren.”
Inte genom att springa fortare eller göra mer, utan genom att öppna mitt hjärta.

För den Gud jag väntar på — han är på väg och redan här, vandrandes på just min obanade stig, bredvid mig. Alltid! Frågan är om jag har banat min terräng tillräckligt?

/m