Vår bok!

Det är tre år sedan jag var på Sveriges Teologiska Institut (STI) i Jerusalem. Där träffade jag min vän, Bisse. Resultatet blev en bok, Närvaron & Bisse. Egentligen kan man nog säga att vi skrev den ihop, i alla fall i tankarna, själva nedtecknandet lämnade Bisse åt mig.

Jag har i ett tidigare blogginlägg presenterat min vän. Kan läsas HÄR. Under åren som har gått sedan vi senast sågs har jag undrat över hur min väns liv har gestaltat sig. I boken skriver jag om vårt sista möte i Jerusalem i ett av de sista kapitlen. Det är sista dagen på min vistelse i Jerusalem. Jag och Bisse sitter i trädgården i Tabors hus. Vi sitter och reflekterar över allt vi har varit med om under de veckorna vi har fått vara tillsammans. Så här inleds kapitlet:

”Min vistelse i Jerusalem håller på att avslutas. Det är sista förmiddagen och jag intar kaffet i trädgården. Bisse ligger vid min sida och spinner förnöjt. Katten är nöjd och jag är mer än nöjd. Kanske inser katten rent känslomässigt att det här är sista morgonen och vill visa upp en vänlighet så här på sluttampen.”

Vår resa ihop under min vistelse har varit fantastisk. Som i alla relationer har den gått igenom olika faser men nu på sluttampen är vi båda verkligen tillfreds.

Slutet av kapitlet står det så här om vårt sista avsked:

”Bisse har fått nog och lämnar mig. Katten kommer iväg till närmaste palmträd och sedan vänder sitt ansikte mot mig innan den fortsätter. Ögonblicket är som om Bisse vill säga att nu har jag lärt dig allt jag kan. Jag vinkar som en sista hälsning. Gå i frid min vän.”

Det här var den senaste gången vi sågs. Jag har ända sedan dess undrat hur Bisses liv utvecklat sig. Ibland har mina tankar vandrat till de gemensamma stunder vi hade. Speciellt den kvällsstunden vi fick ihop i STI:s kapell som jag beskriver om i kapitel 15. Den stunden kommer jag nog bära med mig livet ut.

Så fick jag i veckan ett livstecken från min vän. STI:s Direktor, Anna Hjälm, skickade mig en bild. Den värmde mitt hjärta. Bisse hade nu sett vårt gemensamma alster, vår bok, och som Anna skrev…”godkänt den”. Så fint! Tack, Anna.

Hoppas att du som läsare av vår bok kommer finna den lika intressant som det var för Bisse och mig att uppleva stunderna tillsammans.

/m