Att befinna sig mellan två sanningar

Den senaste tiden har jag gått och funderat mycket på Tranströmers dikt om de två sanningarna från Preludier II. Den går så här:

”Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån. Och där de möts har man en chans att få se sig själv”

Det Tranströmer formulerar i dikten är en bild av mötet mellan det subjektiva och det objektiva, lite som Martin Buber gör i sin fina bok Ich und Du. Ett möte mellan det vi bär inom oss och den verklighet som tränger sig på utifrån. Han låter oss ana att sanningen inte är en färdig formel, utan något som uppstår i skärningspunkten där våra inre erfarenheter möter världens krav och motstånd. Känns det inte som vi just nu verkligen lever i denna skärningspunkt?

Den offentliga debatten tycker jag präglas ofta av åsiktskorridorer där den egna ”inre sanningen”, ens känslor, identitet och övertygelse står i centrum, medan den yttre sanningen såsom fakta, gemensamma villkor, andras perspektiv reduceras eller avvisas. Samtidigt kan man se det motsatta, nämligen de som enbart förlitar sig på statistik, mätbarhet och diskursen om ”hårda fakta” utan att beakta människors inre liv, erfarenheter och sårbarhet. I båda fallen brister möjligheten till verklig självinsikt. 

Tranströmers dikt pekar på en tredje väg. När den inre sanningen, det existentiella, levda möter den yttre sanningen, det politiska, sociala, historiska skapas ett fönster där vi kan börja förstå oss själva på nytt. I en tid där människor tenderar att dra sig in i sina egna ”sanningar”, antingen digitalt eller ideologiskt, blir uppmaningen att låta sig konfronteras med ”den andra sanningen” en motståndshandling. 

Att se sig själv i den mötespunkten innebär inte att alltid ha rätt eller formulera det slutgiltiga argumentet, utan att våga bli genomlyst av både inre erfarenhet och yttre verklighet. Det är just i korsningen mellan egen sårbarhet och världens komplexitet som något nytt kan växa fram, nämligen en större mänsklighet, en djupare förståelse för både ”den andre” och sig själv. 

Det politiska landskapet, både i Sverige och internationellt, präglas av polarisering just nu. Sociala medier förstärker det som redan ligger i oss, nämligen strävan att omge oss med röster som bekräftar vår inre sanning. Vi söker argument, artiklar och memes som stärker vår världsbild, men undviker det som utmanar den. Resultatet blir en fragmentering där den inre sanningen låses och aldrig konfronteras med den yttre. 

Tranströmers dikt tycker jag kan läsas som en påminnelse om nödvändigheten av den plats där sanningarna möts. I skärningen mellan dessa sanningar, när de möts. I en tid där samhällen riskerar att falla isär i identitetspolitiska fack, ideologiska murar eller algoritmdrivna filterbubblor, är det just denna mötespunkt som kan erbjuda något annat. Att låta den egna inre övertygelsen prövas mot yttre verklighet, och samtidigt låta de yttre argumenten speglas av den mänskliga erfarenheten, är inte enkelt. Det kan kännas hotfullt. Men det är först där, i mellanrummet, vi kan börja lära känna oss själva och vår gemenskap på nytt. När inre och yttre sanning närmar sig varandra uppstår en chans till mognad, till självinsikt och ansvarstagande. 

Är det inte mer av sådant vi behöver idag? En villighet att verka i skärningspunkten och då inte bara gå i konfrontation eller nedvärdera den andres sanningar. Tranströmers dikt blir därmed inte bara en poetisk reflektion, utan ett slags civilisationskritik i miniatyr och samtidigt en uppmaning. Så länge vi låser oss i enkelspåriga sanningar, inifrån eller utifrån, riskerar vi att förlora möjligheten till verklig självförståelse. Men där de möts, där kan vi kanske, mitt i polariseringen, ana vad det innebär att leva tillsammans. 

I politiken tycker jag det finns oerhört mycket av att stanna kvar vid sina sanningar och till och med lägga lögner som etikett på meningsmotståndare. Det sistnämnda är lågvattenmärken men det här att öppna upp till att mötas i skärningspunkten verkar också svårt. Några exempel:

Migration och identitet 
I debatten om migration möts två berättelser, å ena sidan den inre sanningen, den mänskliga erfarenheten av att fly, den desperation och det hopp en människa bär med sig. Å andra sidan den yttre sanningen: statistik över kostnader, integrationssvårigheter, brottslighet och bostadsbrist. När den politiska retoriken ensidigt drar åt det ena hållet, enbart känslan av solidaritet, eller enbart siffrorna över samhällsresurser, går något förlorat. Tranströmers påminnelse är att självinsikten och klokskapen växer i mötet mellan de två, att både den enskildes berättelse och samhällets begränsningar måste beaktas för att vi verkligen ska förstå oss själva som nation. 

Klimat och vardagsliv 
I klimatfrågan ser vi samma polarisering. Den yttre sanningen framträder i forskningsrapporter och mätningar om stigande temperaturer. Den inre sanningen uttrycks i människors oro, men också i vardagliga känslor av vanmakt eller irritation över förändrade livsmönster. Politiskt ser vi hur vissa grupper vill reducera klimatfrågan till en teknokratisk ekvation, medan andra främst appellerar till samvetet eller skuldkänslan. Politiskt ser vi också två sanningar som låses där den ena sanningen handlar om att det inte finns någon klimatkris medan den andra sanningen menar att klimatkrisen har gått för långt så det är kört. Återigen är det mötet mellan det vetenskapliga och det existentiella respektive två politiska uppfattningar som skulle kunna öppna en väg där vi ser oss själva inte bara som konsumenter, utan som medskapare av framtiden. 

Välfärd och rättvisa 
När välfärdsfrågor diskuteras, skola, vård, äldreomsorg, står ofta systemets resurser mot individens berättelser. Politiker hänvisar till budgettak, demografiska kurvor, pensionssystemets hållbarhet. Samtidigt möter vi inifrån de åldrande föräldrarnas blick, vår trötthet som föräldrar till skolbarn, vår oro. Här finns Tranströmers mötespunkt, först när vi låter både resursernas begränsning och människornas erfarenhet tala samtidigt kan vi börja se oss själva som samhälle på riktigt. 

Polariserad retorik vs. självkännedom 
Den politiska polariseringen lever på att särhålla de två sanningarna, partier som talar till känslan men bortser från fakta får anhängare, liksom de som hänvisar till kalla siffror men undviker den mänskliga dimensionen. Men Tranströmers ord vittnar om något annat, att det är först när vi vågar se både insidan och utsidan som någonting större blir synligt. 

Ovanstående är exempel, och då har jag inte ens nämnt konflikten mellan Hamas och Israel.

I en tid där politiken ofta handlar om positioner, motsättningar och ”vi mot dem”, utmanar dikten oss att tänka annorlunda. Den säger att du får chansen att se dig själv, men bara när båda sanningarna, den inre och den yttre, möts utan att förneka varandra. Översatt till vårt landskap innebär det att demokratins mognad inte ligger i att en sanning triumferar, utan att de får mötas i ett spänningsfält där vi som medborgare kan reflektera. Ytterst handlar det om vilket samhälle vill vi ha? 

/m