Det där ljuset

Det är något med morgonens ljus som alltid förundrar mig. När natten stillnar och mörkret långsamt drar sig undan, tänds något inom mig. Det inre ljuset, det som aldrig slocknar, möter gryningens första solstrålar. Där sker ett stilla igenkännande mellan himmel och hjärta, som om ljuset utanför och ljuset inom alltid har hört ihop. 

För er som har följt mig under många år vet att jag har en app där solens upp och nedgång anges tidsmässigt varje dag och specifikt för där jag just för stunden befinner mig. Under sommarmånaderna när solen går upp så tidigt på morgonen kan det vara svårt att möta morgonljuset när jag vaknar. Den här tiden på året är perfekt, nu möter jag morgonljuset när jag går till bussen. Det är fantastiskt!

De första strålarna värmer inte bara jorden, utan väcker också min längtan, min tro på att varje dag kan börja på nytt. I mötet mellan morgonens ljus och min egen inre glöd finns ett löfte om förvandling, att mörkrets tyngd aldrig är starkare än ljusets närvaro. 

Så får jag stå där i gryningen, och låta mitt inre ljus spegla sig i solens första strålar. Jag bär samma budskap, att hoppet finns nära, att ljuset alltid reser sig, och att livet fortsätter att blomma i varje ny dag. Är det inte fint!

/m