Den vackraste vägen

Sitter på morgontåget till Höör. I den tysta kupén samsas vi som vill stanna i tystnaden även under färden till nästa fysiska destination. De flesta sitter med uppslagna laptops eller scrollar på mobilen. Alla utom en har hörlurar eller liknande som skärmar av. Några individer passar på att helt sluta ögonen och ta en vila under färden. Jag sitter och sneglar ut över landskapet som vi färdas i. Det är regntunga moln som följer vår färd. Färden är densamma som under gårdagens soldränkta landskap men regnet gör att landskapet ”blurras” och tydligheten försvinner.

När Dag Hammarskjöld skriver sin sista notering i Vägmärken är han i samma ålder som jag är nu. Jag grubblar på det. Vi har nu uppnått samma ålder. I sin sista notering som skrivs den 24:e aug 1961 lägger han ut sin fundering om hur det är att vakna till något nytt eller om det är samma gamla vanliga. Så här skriver han:

”Är det nytt land, i en annan verklighet än dagens? Eller har jag levt där, före dagen?…Årstiderna växlat och ljuset och vädret och timmen. Men det är samma land. Och jag börjar känna kartan och väderstrecken.”

I min senaste bok, ”Närvaron & Bisse”, reflekterar jag lite över hur tydligt den första och den sista dagboksanteckningen i hela Vägmärken hänger ihop. Fascinerande. Det skiljer över 35 år mellan anteckningarna men de hänger ihop. Nu när jag sitter här på tåget och regnet strilar ned är det Dag Hammarskjölds sista notering som jag grubblar över.

Livet är en lång promenad längs en väg som bitvis känns som välbekanta marker. Du vandrar samma väg hela tiden och även om det är nya vägar kan de till slut kännas som om du har gått dem förrut. Var det där Dag var när han skrev sin sista notering? Är det där jag är nu?

När vi är barn är vägen bred och full av förundran och möjligheter. Vi kanske springer barfota längs livets väg, håller våra föräldrars händer och oron är inte längre bort än till nästa ögonblick. Vid 20-30 års-åldern förändras framförallt takten och farten. Vi jagar mål, karriär, livspartner och när en dröm om allt vi vill uppnå och förverkliga. Vid 50-60, dvs där Dag var när han skrev sin sista notering och där jag är nu, känns det som att vi inte springer längre. Vi jagar inte längre, vi går inte barfota. Vi har funnit vår mening. Våra barn är utflugna, barnbarnen sprider glädje, vi bär ett hopp i våra hjärtan men vägen börjar bli densamma. Vi börjar kunna vägen.

Dag fick aldrig uppleva att bli äldre än 56 år. För egen del vet jag inte vad framtiden bär med sig men jag är tacksam för varje ögonblick. Tacksam för varje solstråle eller regndroppe. Vetskapen att jag en dag kommer att nå vägs ände känns inte sorglig egentligen utan enbart naturlig. Det är ju så våra liv ser ut, vår väg har ett slut.

Men när vägen tar slut hoppas jag att värmen finns kvar, hoppet finns kvar, kärleken stannar kvar hos dem som fortsätter livets väg. Vägen fortsätter för dem. Det är så jag har fortsatt längs Dag Hammarskjölds väg som tog slut den där dagen i september 1961. Livet handlar inte om hur snabbt jag färdas på den där vägen eller hur rik eller karriärmässigt lyckad jag är. För mig handlar det om hur vacker vägen är och hur djupt kärleken sprider sig.

Jag börjar känna väderstrecken men fortsätter att gå längs vägen. Det är inte den rakaste vägen, det är den vackraste.

/m