Jag är bara människa

”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda, som jag inte vill, det gör jag”. (Rom 7:19)

Jag tror att vi alla kan känna igen oss i Paulus uppriktiga brev till Romarna. I alla fall jag gör det. Jag brukar kalla det ”den där inre kompassen” eller ”det där dåliga samvetet” som ligger där inom mig, som vi alla har inom oss, som fungerar likt en varningssignal. Ibland signalerar samvetet innan något hänt, ibland får vi dåligt samvete efter att något har hänt. Så är det att vara människa.

För det är lite som Strindberg skriver i sitt drama, ”Ett drömspel”, han skriver ”Det är synd om människorna”. Människan är begränsad av sin natur. Vi utsätts för smärta, besvikelser och sårbarhet. Vi gör fel, även om vi har goda intentioner, men vi gör också rätt, när vi kanske inte hade de bästa intentionerna. Vi är människor, inte Gud, vi gör fel men vi gör också rätt.

Förutsättningen för den där inre kompassen, det där samvetet är dock att vi vet vad som är det rätta, vad som är det goda och vad som är det motsatta. Även om samvetet finns inbyggt i oss så tror jag  egentligen inte att vi föds med ett samvete. Jag tror att det formas eller blir till när vi kan reflektera över våra handlingar. När vi reflekterar över vad som är rätt eller fel. När den här inre kompassen vi bär på kalibreras.

Regler och gränser är viktiga men något som jag tror är ännu viktigare är en förutsättning för att vi ska få ett samvete, nämligen kärlek. Ifall jag får uppleva att jag är älskad, att jag betyder något, då vill jag inte svika den som älskar mig. Om jag inte har fått uppleva kärlek trygghet och tillit, då finns det ju inget jag riskerar med mina onda handlingar, då spelar det ingen roll. Då kan jag kanske eftersträva hat istället, då betyder jag i alla fall något.

I Romarbrevet får vi en tydlig bild av Paulus samvete. Det finns en befrielse i att läsa hans ord för han visar verkligen hur svårt det är att leva upp till det man tror är rätt, gott och sant. Viljan finns hos mig, säger han, men inte förmågan att göra gott.

För mig gäller det här i det stora likväl som i det lilla. Enkla vardagssaker som att jag vill handla ekologiskt och rättvisemärkt, men kanske inte alltid gör det, till andra större saker. Det är inte alltid lätt att göra rätt.

Som kristen, finns viljan hos mig att göra Guds vilja. Jag tror att Gud har skapat mig och alla människor och gett oss uppdraget att leva här, ta hand om varandra och skapelsen på bästa vis. Då vill jag ju leva min kristna tro i handling och inte bara i ord.

När jag har tagit till mig och verkligen förstått att Gud älskar mig föds viljan att inte svika den kärleken. Samtidigt upptäcker man hur svårt det är. Det är det som i kristna kretsar brukar kallas för synden, den där svårigheten, den där brustenheten och glappet mellan min egen och Guds vilja.

Då brukar jag tänka på mästaren. Han är sannerligen inte lätt att efterleva men väldigt bra som rättesnöre, som den där riktningen, kompassen man behöver i livet. Genom sitt liv, sitt sätt att bemöta andra människor får vi ett rättesnöre att följa och ju mer vi umgås med honom, ju mer kan vi också ställa in vårt samvete på att fungera i samklang med vår tro. Där har vi kalibrering till vår inre kompass.

Mästaren ger oss också ett bud som sammanfattar hela lagen. Kommer ni ihåg? ”Älska Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ och av hela ditt förstånd och av hela din kraft och din nästa som dig själv.”

Där har vi rättesnöret och vägledningen. I vårt egocentrerade samhälle kan detta vara svårt att ta till sig men mästaren visar på en annan väg. För det är inte lätt att vara människa alla gånger och det här med dåligt samvete, rätt eller fel, det genomsyrar oss alla. Kristna är inte bättre än några andra, vi är alla människor.

Det jag dock litar på som kristen, det är vetskapen att det finns någon som vill mig väl, att det finns den där villkorslösa kärleken som alltid omsluter mig. När jag misslyckas, gör det där onda som jag inte vil, likt Paulus. Då faller jag inte djupt i självömkan utan jag reser mig upp gång på gång. Inte av egen kraft utan med hjälp av den där eviga kraften som är större än oss alla. Det är kärlek.

/m