Varför, o Gud?

Fick en fråga härom dagen i ett samtal med en person som fullkomligt älskade Marcus Aurelius ”Meditations”. Jag medgav att även jag tyckte det finns mycket klokskap i denna bok och i Aurelius liv. Frågan som ställdes var i korthet, är inte stoicism ungefär som att vara kristen? Här kommer mitt svar:

”Take the pain och gå vidare i livet”, en fras jag levt efter hela livet. Något jag tydligen även sagt till mina barn väldigt ofta under deras uppväxttid, något de på ett underbart humoristiskt sätt vävde in i sitt bröllopstal till mig förra året. Ett stoiskt sätt att helt enkelt acceptera vad som än kommer till dig och att möta motgångar genom att hela tiden resa sig upp direkt. Jag har dock gått djupare än så, jag och Gud.

För stoicism och kristendom förenas av flera centrala idéer, båda betonar vikten av dygd, självkontroll och att leva i harmoni med en högre ordning eller förnuft. Under årens lopp har jag dock lärt mig att det finns en slags befrielse i psalm 74 och dess begynnelse, ”Varför, o Gud?, vilket saknas i den stoiska filosofin.

Båda livsåskådningarna ser värde i självbehärskning samt i att tackla livets prövningar med lugn och inre frid snarare än att styras av känslor. Stoicismen betonar förnuftets auktoritet, att leva enligt naturens lag och att genom tålamod och ödmjukhet möta motgångar, vilket återkommer i kristendomens uppmaning att vända andra kinden till och finna sinnesro genom bön och tillit. Paulus och flera av kyrkofäderna skrev om dygder med tydlig inspiration från stoisk filosofi.

En ytterligare gemensam nämnare är tanken om Logos, det universella förnuftet, som finns både i stoicismen och i kristendomen, särskilt i Johannesevangeliets beskrivning av Kristus som det “levande Ordet” (Logos). Dessutom förespråkar båda att människan har ett ansvar att följa det goda och undvika det onda genom att odla sina inre egenskaper snarare än att söka yttre rikedomar eller njutningar.

Skillnaderna är dock tydliga, stoicismen ser förnuftet (Logos) och ödet som opersonliga principer, medan kristendomen fokuserar på en personlig Gud vars nåd och kärlek är central och som ger frälsning. Stoikern får kämpa själv, medan den kristne sätter sitt hopp till relationen med Gud. Stoicismen vill eliminera känslor som sorg genom förnuft, medan kristendomen ger plats för medkänsla och tröst.

Det är precis där jag finner det att kristendomen når djupare, att det når en mer mänsklig nivå tillsammans med det gudomliga. Psalm 74 och dess inledning med orden ”Varför, o Gud?” är något som genomsyrar hela Bibeln och relationen mellan människa och Gud. Tre enkla ord som ropas ut i förtvivlan eller mumlas i tystnad. Vi är inte stoiker som biter ihop i tystnad, vi ropar ut vår förtvivlan till Gud.

”O, Gud, varför händer det här? Varför drabbas jag?” Även Guds son, som representerar hela mänskligheten, ropar ut sin förtvivlan på korset och citerar psalm 22, ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Det innebär att när vi lider vill inte Gud att vi ska vara tysta, att vi ska vara stoiker, vi ska ropa ut vår förtvivlan, vi ska fråga varför, vi ska ropa, gråta och i förtvivlan vända oss till Gud.

Det är en öppenhjärtlig relation där Gud vill att vi ska ropa ut i mörkret eftersom Gud är världens ljus. Gud vill inte att vi ska vara stoiskt tysta, Gud vill höra oss och att vi vänder oss till Gud. Gud hör och ser allt och svarar genom sin frid genom sin klokskap och på sätt och i tid som bäst passar bäst. Gud vill inte stänga sitt hjärta för oss, låt oss inte stänga vårt hjärta till Gud. Hjärtat är alltid öppet genom sonen Jesus Kristus.

/m