Res dig upp

Härom dagen träffade jag en av mina gamla produktionsenhetschefer i Region Östergötland som jag hade i min ledningsgrupp när jag var regiondirektör. Idag träffade jag av en slump även en av de verksamhetschefer som arbetade på US i Linköping. Kära återseenden och mycket att prata om.

Åren går och mycket har hänt men när man träffar gamla underchefer till mig så är det precis som om tiden har stått still. För några veckor sedan hade jag ett telefonsamtal med en av cheferna för ett av Sveriges största sjukhus. Jag känner vederbörande sedan tidigare och hen satt i ett dilemma och jag bidrog med vad jag kunde i form av råd som gammal chef.

Mitt gamla ”arbetar-jag” lever kvar i mitt nya. Kära återseenden och coach-samtal bär jag med mig i det nya. För ett nytt ”jag” är vad jag kallar mitt liv i skrivande stund. Förra sommaren var jag dock på vippen att tacka ja till ett nytt regiondirektörsjobb och därmed återgå till ”mitt gamla jag” men jag valde att känna att kallelsen till mitt nya liv gick före det gamla.

Att reflektera kring det gamla och det nya är på många sätt något gott för där ligger alltid en slags tacksamhet. En tacksamhet för att ha fått uppleva alla dessa möten och erfarenheter som hög chef, samtidigt som jag nu är oerhört tacksam att jag nu får verka i en helt annan roll. Där emellan var det dock ett avgrundsdjupt hål, när ingen från det gamla livet tycktes vilja ha med mig att göra, likväl som det nya livet syntes allt för avlägset. I sju år gick jag genom en arbetslöshetsperiod mitt i livet där mina erfarenheter inte var något värt och som nu är guld värt. Att befinna sig där i det där mellanrummet är på många sätt deprimerande men oerhört erfarenhetsstärkande…ifall man kommer upp på andra sidan.

Misslyckanden och nederlag finns i allas liv. Oavsett omständighet, ifall du själv har satt dig i den situationen eller om du bara drabbas utifrån andras göranden, så är misslyckande något universellt. Många gånger brukar jag tänka på alla de hyllmetrar med böcker som bär självhjälpstitlar kring ”Så här lyckas du” istället för självhjälpstitlar kring ”Så här lyckas du med ett misslyckande”.

Vi är många som har varit där och jag har skrivit två böcker som tangerar självhjälpsböcker kring att ta sig bort från nederlag. I min senaste bok (Närvaron & Bisse) tar jag Gud till hjälp och där kanske mycket av min nyckel låg. Jag kunde inte ta mig upp på egen hand, jag behövde hjälp.

Gud vet verkligen hur man lyckas utifrån att ha misslyckats. Hela Bibeln är full med personligheter som kraschar men som sedan reser sig upp och går vidare och som sedan används som inspiratörer eller profeter för andra. Det är precis som om misslyckandet är något som är användbart i Guds ögon. Gud använder helt enkelt misslyckade människor. Moses, David, Jona och inte minst Josua är några av dessa.

”Res dig upp! Varför ligger du där på ditt ansikte? (Jos 7:10)

Gud kallade Josua att gå vidare i livet.

”Var inte rädd, tappa inte modet” (Jos 8:1)

Josua hade totalt misslyckats som ledare och han hörde rösterna som viskade hur misslyckad han var. Ett enda fall definierar dock inte en människa. Du kan känna dig misslyckad men du kan inte vara misslyckad. Alla snubblar lite då och då. Den stora skillnaden är hur vi reagerar och inte minst agerar på våra misslyckanden. Att hamna i det mörka hålet och tycka synd om dig själv för omständigheter du inte rår för, är mänskligt, men inte speciellt fruktbart. Att stanna kvar och vältra sig i det där självömkande är nog helt enkelt bara dumt. Du kanske inte kan lösa alla dina problem och bekymmer. Du kanske inte heller kan återställa allt som har varit men du kan alltid resa dig upp. Du kan alltid lyssna på Guds röst till Josua:

”Res dig upp!”

Misslyckanden och nederlag är definitiva ifall vi låter dem definiera oss. Jag var nog länge i den definitionsfällan. Jag vältrade mig i det mörka hålet. Det tog ett tag innan jag orkade att ta tag i det där mörka och gav mig möjligheten att lära mig något av misslyckandet istället för att tycka synd om mig. För att tycka synd om sig själv och ibland beskylla andra eller omständigheter för ens nederlag bär en slags medmänsklighet i sig. Vi är bara människor och det där nedböjda huvudet som vi får eller skapar oss efter ett nederlag är inget ovanligt, konstigt vore det väl annars.

Din gåva med ett nederlag är dock en livserfarenhet som bär en visdom, en lärdom, en möjlighet att växa som människa som du inte kan köpa för pengar eller gå en utbildning för att lära sig. Ditt misslyckande är på många sätt en gåva, men det bygger på att du tar möjligheten och ”Reser dig upp”.

För egen del tog det sju år av arbetslöshet. Det kan tyckas som en lång tid men jag var inte sysslolös och jag var definitivt inte förändringsobenägen. Jag växte varje ögonblick och jag lärde mig massor. Idag är jag tacksam för den här tiden, men jag önskar ingen att gå igenom det jag själv har tvingats att gå igenom.

Min inre röst sa ofta till mig själv, ”Res dig upp”, även när det var som tyngst, när jag väl bestämt mig för att fortsätta att leva. Mitt gamla jag bär jag med mig i det nya och när jag nu coachar andra i exempelvis hens ledarskap så är det med en på många sätt tryggare och mer erfaren mans visdom mina ord flyger fram. När jag är i mitt nya jag bär jag med mig mitt gamla jag samt mitt nederlag – en otrolig gåva.

Fortfarande är jag ambivalent till det här med semester. Under 7 år hade jag ingen semester eftersom jag hade inget jobb som kunde ge mig semester. Om några veckor är det dags för mig att gå på semester och för mig är det otroligt stort att jag har ett jobb överhuvudtaget att få gå till, så det här med semester känns märkligt.

Jag växer dock hela tiden och mitt nya jag säger till mig att det är bara att ”resa sig upp” och med tacksamhet acceptera semester. För det är precis så det är…jag får semester för att jag har ett jobb…så semester firar jag i tacksamhet över att få vara i någons tjänst…någon som dessutom har viskat i mitt öra,

”Res dig upp!”

/m