”Hör du rösten?”

Jag kom i samspråk med en medresenär på ett X2000 häromdagen. Tåget var rejält försenat redan från start så vi kom i samspråk redan vid perrongen. Sedan slumpade det sig så att vi satt bredvid varandra hela resan upp till vår huvudstad. Vi hade ett fint samtal hela vägen.

Utifrån att jag ofta bär prästskjorta med krage har jag märkt att vissa personer känner en låg tröskel till att vilja föra vad andra skulle kalla djupa samtal, medan andra blir relativt tystlåtna. I det här fallet var vederbörande av den första kategorin och vårt samtal berörde det mesta i livet.

En av hennes frågor har jag burit med mig ett tag nu.

”Hör du rösten hela tiden eller hur vet du vad han vill?”

Så enkel var hennes fråga. Dess innehåll var dock allt annat än enkel. Hör jag Guds röst hela tiden? Hur vet jag vad Gud vill?

Jag tänker att det är väl en relativt självklar fråga att ställa till en präst. Någon som hela tiden lever med Guds närvaro. Samtidigt är en präst, å andra sidan, en vanlig människa som vem som helst, som också går där med sina frågor och funderingar, som alla andra. Människan rör sig alltid i frågor. Varför finns jag? Varför finns någonting alls? Varför allt detta lidande? Varför…? Vi lever och dör med mer frågor än svar, det är det som det innebär att vara människa.

Någon har skapat mig till att ställa alla dessa frågor, och som söker mig, frågan är om jag svarar eller inte. Om jag svarar på kallelsen, dennes sökande efter mig, eller inte. Svaret är alltid mycket större än frågorna. Våra frågor är alltid småaktiga i jämförelse med svaret. Guds frågor till oss gör oss nog ofta svarslösa.

Jag tänker ofta på Nietzsche och hans program mot den kristne Guden: ”Gud är död, Gud förblir död. Vi har dödat honom!” Den moderna människan har ofta tagit bort Gud ur sitt liv och då återstår egentligen egen röst, eget driv, egoismens triumf. Jag tänker att Nietzsche hade en poäng när han lägger till ”vem ska nu trösta oss, med vilket vatten ska vi nu rena oss?” Vi har gjort oss själva till Gudar i dagens samhälle och det är klart – då är det svårt att höra rösten.

I dagens samhälle förväntas var och en av oss välja vår egen livsstil och leva ut våra egna preferenser och finna lyckan i det egenuppfyllda. Jag komponerar min egen andlighet eller existentiella värld. Att Gud finns, eller inte finns, är egentligen inget problem i dagens värld. Alla har någon egen form av teologi, även om man inte deklarerar öppet och offentligt hur den ser ut. Problemet för oss alla är väl snarare att Gud har visat sig en gång i historien och gått här på vår jord och varit människa som du och jag. Gud har avslöjat sig i historien, gjort det möjligt för oss att nå kontakt med Gud och det ställer allt på sin spets. Den som vill närma sig Gud måste således tro att han finns (Hebreerbrevet 11:6).

Detta ställer naturligtvis höga krav på oss som lever i det kristna i blodet hela tiden. Vår undervisning och lära måste balansera i det faktum att vi inte har alla svar på det som kallas Guds mysterium samtidigt som vi säger oss ha nyckeln till Gudskunskapen. Ödmjukhet måste därför prägla hela vårt liv.

Sanningsanspråket i att Kristus är Gud gör oss dessutom öppna för all form av fördomar kring allt vad det innebär för andra människors tyckande och tänkande. Historiskt måste vi nog medge att många kristna har genom historien också använt Gudskunskapen i eget syfte och för eget begärs skull, exempelvis avlaterna under medeltiden. Genom bristande pedagogik i trosundervisning eller snarare brister i att agera som goda föredömen är vi alla medskyldiga till både ateism och agnostik. Egentligen inget konstigt med det.

Feuerbach tes om att Gud är en projektion av mänskliga önskedrömmar, ett lyckohål där vi stoppar allt som är fint och önskat och som saknar de vanliga mänskliga begränsningarna, är därför inte helt utan grund. Dock kan man fråga sig varför vi gör sådana projektioner? Varför är vi inte nöjda med den egna drivkraften, det som vi själva kan göra? Kan man inte vända på saken och säga att just projektionen i sig är ett bevis på att människan är en andlig varelse som bär på en längtan, ett sökande efter det transcendenta? Att vi bär på ett andligt sökande inom oss som längtar efter en Gud?

Människan i sig är ett argument för Guds existens. Människan kommer aldrig på eget bevåg kunna svara på frågor om ”Varför finns jag?” och så vidare. Vi förstår rent intellektuellt att ”ingenting kan inte skapa någonting”. Att ”någonting” måste således ha frambringat världen. Hur kunde inget bli något? Något måste ligga bakom de stora sprången där inget blev något i tidernas begynnelse, att något förvandlades till liv och att liv blev medvetet om sig självt och slutligen börjar ställa frågor till sig själv om ”Varför finns jag?” Dock verkar detta intellektuella inte återspegla sig i en tro.

Att tro på Gud måste utifrån ovanstående resonemang vara något av det mest mänskliga du kan göra samtidigt som du som troende måste ödmjukt acceptera att andra gör annan tolkning och att det är helt och hållet deras rättighet att göra så. Gud slutar inte att existera bara för att ingen tror på honom. Gud är alltid Gud.

Att Gud en gång blev människa är nyckeln till gåtan och svaret på det mesta. Att kunna svara på min medresenärs fråga om ”rösten” och ”Guds vilja” kräver således en tro på inkarnationen och att den osynlige och till sitt väsen obegripliga Guden likväl kan framställas för mänskligt förstånd. Människan i vår tid flyr dock gärna från detta mysterium och lever hellre i Nietzsches skugga. Flyr likt Jona i Bibeln till en bekvämare plats, en enklare väg än att tålmodigt söka efter ”rösten” och ”Guds vilja”.

Vi fick som sagt en fin pratstund tillsammans,

/m