Simuliliv

Min vän, Anders, använder ett ord som jag själv finner mig själv gå och fundera kring lite då och då. Ordet är ”simuliliv” som i att vi ständigt befinner oss i ett ”både och” hela tiden. Att vi ständigt befinner oss bärandes både glädje och sorg, kyrie och lovsång. Att vi får tända ljus med hopp om förbättring samtidigt som vi får skrika ut vår frustration över krigets fasor. Som om vi ständigt bär med oss fler än en slags känsla och att det är precis som det ska vara.

Anders och jag träffas på Norra kyrkogården i Lund mitt i våra ”simuliliv”. Jag har precis lanserat min nya bok, Närvaron & Bisse, under morgonen och Anders har vaknat upp efter en gårdag där han var assistent på prästvigningen i Lunds domkyrka samtidigt som han fyllde år. Vi bär en varm känsla inombords samtidigt som vi bär ett kyrie kring världens tillstånd och personliga frustrationer. Det är precis som det ska vara.

Vi gör vår årliga kyrkogårdsvandring på Norra kyrkogården i Lund samtidigt som vi delar våra liv för varandra. Två präster som möts under några timmar och delar liv, erfarenheter, tankar, liturgiska moment, djup teologi och fördjupar oss i några människors liv som har gått före oss. Vi har inte direkt svårt att få tiden att gå, det är som om det är en lucka i tiden och att vi får en stund tillsammans utanför den övriga världen.

Kaffet och bullarna delas på den sedvanliga trädgårdsbänken med medhavd duk mellan oss. Likt det ”simulliliv” vi lever delas bullarna så att både Anders och jag får både smaken av kardemumma och kanel. Efter sedvanligt utbyte av ”hur vi just nu mår” delar vi våra önskningar kring vilka gravar vi under detta års kyrkogårdsvandring ska besöka och fördjupa oss kring. Vi bär liknande tankegångar, min vän och jag, det visar sig att två av fyra önskningar är samma.

Vi delar böcker med varandra. Min vän vet mina litteraturpreferenser och som vanligt har han tänkt rätt. Allt från Nathan Söderblom, Wilfrid Stinnisen till Kristian Lundberg delas. Anders får min senaste bok, Närvaron & Bisse, och jag tänker i mitt stilla sinne när jag skriver dedikationen åt honom på ena försättsbladet att nu har jag ett år på mig att ge ut min nästa bok till vår nästa träff.

Vi påbörjar vår vandring i Guds åker.

Britt G Hallqvists och hennes man, Sten Hallqvists, grav är första anhalten. Vi hittar inte stenen direkt utan får fråga en kyrkogårdsvaktmästare som leder oss rätt. Det är som i övriga livet, ibland behöver vi alla en hjälpande hand. Vi sjunger en av hennes psalmer (psalm 21 Måne och sol), läser ur en biografi över henne och även ur hennes bönbok för barn och avslutar med ett tack för hennes livsgärning.

Även nästa grav blir en psalmförfattare, nämligen Arne H Lindgren. Även denna behöver vi en hjälpande hand för att finna. Hans båda psalmer, 96 Öppna mig för din kärlek och 358 Han gick in i din kamp på jorden, har berört mig mycket de senaste åren. Vi sjunger psalm 358. Fördjupar oss i allt annat Arne har författat och min nyfikenhet väcks över att ta del av dennes böcker. Vi tackar för hans livsgärning.

Inger Hammars grav är svår att finna. Anders hade ringt kyrkogårdsförvaltningen för någon vecka sedan för att få exakt placering men vi hittar den ändå inte. Vi har fått uppgift om att den är i område 5 men när vi söker på svenska gravregistret ska den vara på Linje Norra B (LNB). Efter en del sökande finner vi rätt. Det blir en del läsning ur hennes doktorsavhandling, Emancipitation och religion. Vi tackar för hennes livsgärning.

Utifrån Hammars avhandling om kvinnorörelsens pionjärer rör vi oss till en annan svensk gigant när det gäller kvinnorörelsen under tidigt 1900-tal och en av fredsrörelsens portalfigurer, nämligen Elin Wägner. Graven hittar vi nästan direkt, vi läser om hennes liv och lyssnar på kyrkogårdens inspelade kulturgravsfilm. För egen del har jag mer fördjupat mig i Ellen Keys arbete än Elin Wägner. Stunden vid graven blir en stund av nyfikenhet och beundran. Vi tackar för hennes livsgärning.

Vi avslutar vår kyrkogårdsvandring vid minnesstenen över Vipeholms patienter. När vi fördjupar oss i Vipeholmsexperimentet och de så kallade medicinska undersökningar som de som då kallades ”svårskötta obildbara sinnesslöa” utsattes för känns människans grymhet i ben och märg. Medan Anders läser högt ur en historiebeskrivning över dessa undersökningar bär jag en inre fråga om vi som bär mänskligheten och kallas människor aldrig lär oss av historien. Grymheter som vi utsätter andra människor för verkar aldrig ta slut. Kyrie eleison! På minnesstenen ligger en hjärtformad sten som har sprickor och är sönder. Känns passande samtidigt som det är sorgligt.

När vi vandrar därifrån har nästan fyra timmar passerat och vi har delat en stund tillsammans bland några av de som har gått före oss. Jag slås över att delandet gör att dessa människor fortfarande känns levande.

När Anders och jag säger farväl till varandra vid Linnéstatyn vid Petriplatsen får jag en Outlook-bokning om en kommande begravning jag ska hålla. Liv och död, sida vid sida vandrar de båda. Simulilivet fortsätter och det är precis som det ska vara.

/m