Jag är 56 år och livet tar en ny vändning

Jag är 17 år när jag ropar in två lådor med böcker på en gårdsauktion i min barndomsstad Flen. Lådorna är märkta med orden ”religiösa skrifter”. Överst ser jag en bok som bär författarnamnet Dag Hammarskjöld och titeln Vägmärken. I min 17-åriga värld är Dag Hammarskjöld känd för att vara FN:s generalsekreterare och jag tänker att boken därför handlar om FN:s arbete och att boklådorna innehåller även annat än ”religösa skrifter”. Jag hade fel, Vägmärken, är i allra högsta grad en religiös skrift.

Det skulle dröja några år innan jag började att förstå lite av dess innehåll. När jag ropar in boklådan bläddrar jag i boken men lägger den snabbt åt sidan. Det dröjer till efter min militärtjänstgöring innan jag ånyo börjar ta del av Vägmärken. Bit för bit, steg för steg, sida för sida börjar jag läsa och tolka dess innehåll. Nu öppnas en ny värld. Jag börjar att se nyanser, lärdomar och en rikedom i form av att någon har gått före med liknande funderingar som jag…eller som Dag själv uttrycker det…”förhandlingar med mig själv – och Gud.”

Det har tagit mig ett helt liv att försöka tolka dess innehåll. Jag kan inte säga att jag förstår bokens innehåll i alla delar men i många avseenden är det en mytisk litteratur jag fördjupar mig i så ofta jag kan. Den ger mig mycket till mitt eget liv.

När jag som 49-åring är på besök på Backåkra överlämnar jag mitt slitna exemplar, som jag som 17-åring ropade in på auktionen, till en för mig okänd man som på många sätt räddade mitt liv. Det exemplaret av Vägmärken har jag således inte kvar i mina ägor, men jag har många andra exemplar.

De senaste 10-15 åren har en längtan förjupats inom mig att någon gång kunna få ta del av originalet, det vill säga de maskinskrivna sidorna som låg på Dag Hammarskjölds våning i New York när han förolyckades och som sedan publicerades under rubriken Vägmärken. I torsdags var det äntligen dags – jag tog tåget upp från Skånes somriga landskap till Stockholms mer vårlika miljö. Kungliga biblioteket väntade och läsning av originalet i dess Specialläsesal.

Dag Hammarskjöld förolyckades i Ndola i Nordrhodesia, nuvarande Zambia. Han var 56 år vid tillfället och för några år sedan när jag insåg att jag närmade mig samma ålder med stormsteg sa jag till mig själv att om jag fick förmånen att bli lika gammal skulle jag unna mig själv att läsa originalet och ta del av Dags strykningar.

Sagt och gjort. För ett halv år sedan bokade jag in materialet från KB:s arkiv. Originalet av Vägmärken, brevkorrespondensen med Martin Buber, innehållet i den väska han hade med sig på planet och det material han lämnade kvar i Sture Linners rum i Leopoldville, Kongo, innan avfärden till Ndola. Allt skulle plockas fram till mig för att ta del av i Specialläsesalen. Jag behövde bara boka in ett datum…jag valde med omsorg…den 5:e juni för då hade jag fyllt 56 år.

I torsdags hängde jag så på låset in till Specialläsesalen. Efter att vakten kontrollerat mitt id och lånekort gick jag fram till nästa sluss där utlämningsdisken var. Hon som tog emot mig frågade om vilken av de fem lådorna som jag beställt upp jag ville börja med. För mig fanns det ingen tvekan, andäktigt svarade jag att jag ville börja med att ta del av ”manuskriptet”.

Hon går och hämtar lådan och jag tar emot den, undertecknar mottagningskvittot, och tilldelas skrivbord nummer 12. Jag går och sätter mig och öppnar försiktigt lådan.

Fyra timmar senare lämnar jag KB. Det är sommartider och jag får inte sitta längre i biblioteket. Jag går på skakiga ben genom stadens gator. Som sig bör i en soldränkt storstad i början av juni blandas flanörer med tutande bilar som signalerar studentfirande. Det är stökigt och bökigt. Jag vandrar biblioteksgatan bort från Stureplan mot Kungsträdgården. Jag är i min bubbla. Det är som att jag observerar men inte ser. Hör men inte lyssnar. Jag är i min egen värld.

Varje litet maskinsskrivet papper och alla Dags strykningar, hans korrespondens med Martin Buber, de 7 sidor han översatte av ”Ich und Du” och allt han bar med sig i kraschen och i Sture Linners bostad bär jag nu inom mig. Jag är 56 år och livet har tagit en ny vändning.

Lämnar Stockholm med Mälartåget till Flen. Bläddrar bland de bilder jag har tagit på materialet. Fastnar för en mening Dag har strykit bort från manuskriptet. Meningen kommer tidigt i manuskriptet. Kanske tyckte en äldre Dag att den yngre Dag använde ett språk han som äldre man inte kunde stå för, kanske hade han tänkt om med en äldre mans erfarenhet i ryggen.

Tänker på att det var helt rätt av mig att vänta med att se originalet och allt detta material till jag själv bär en äldre mans visdom och erfarenhet. Det var dags nu. Jag är 56 år och längre fick inte Dag leva. Mitt liv fortsätter men den har tagit en ny vändning efter dagens KB-besök.

/m