Intet är som väntans tider

Jag fyller år idag. En siffra. Håller inte riktigt räkningen längre. Befinner mig i ett slags mellanålder eller sluttamp, det är inte början i alla fall. Känner lite som om jag befinner mig i något slags mellanläge eller vänteläge…vet bara inte på vad?

Sommaren har anlänt, både vädermässigt och kalendermässigt. Jag har en fin födelsedag, sol och blå himmel. Sitter och väntar på röntgen i Malmö när jag skriver det här så att de ska se var min njursten håller hus. De ska plocka ut den någon gång…jag vet dock inte när…som sagt…jag är i väntans tider. Mellanläge eller mellanrum.

”Intet är som väntans tider” är ett uttryck som används till att beskriva att det kan vara svåruthärdligt men samtidigt ljuvligt att vänta på någonting. Jag använde uttrycket i min predikan i söndags. Önskar att det hade varit undertecknad som kommit på de bevingade orden men så är det icke. Ursprungligen är uttrycket hämtat ur en naturlyrisk dikt av Erik Axel Karlfeldt (1864-1931). Diktens titel och inledande rad lyder ”intet är som väntans tider”. 

Dikten ingår i samlingen Fridolins visor och skrevs under den tid då Karlfeldt var verksam som lärare vid en folkhögskola i Värmland. I dikten beskriver Karlfeldt vårens första skira tecken och hur de väcker längtan efter sommarens ljus, värme och grönska. Samtidigt liknas vårtecknen med en spirande kärlek och den åstundan som då väcks. Jag älskar dikten och försöker att läsa den någon gång varje vår.

Uttrycket, ”väntans tider”, har kommit att användas till att beskriva hur smärtsamt det kan vara att vänta på något i största allmänhet, inte bara sommaren eller föremålet för en förälskelse. Ibland används formuleringen till att skildra den särskilda känsla av förväntan som förknippas med exempelvis en längtan efter något som man vet ska ske. Väntans tider kan således både vara förknippat med positiva känslor, likväl som negativa. Denna ständiga paradox.

Just nu i kyrkoåret är vi mitt emellan Kristi himmelsfärd och Pingst. Lärjungarna är i väntans tider. Karlfeldts uttryck i sin dikt anar ett tillstånd av längtan till något kommande. Lärjungarna är, vad jag skulle kalla dem, närmast förvirrade, men samtidigt längtansfulla efter det som ska komma. Deras Herre har visserligen precis lämnat dem men han har lovat dem att han ska skicka hjälp. Hjälparen är på väg. Hjälparen kommer i form av en ande.

Att vara i det där mellanrummet i livet, man har lämnat något och är i väntans tider på något annat kan vara både tärande och längtansfullt. Man vet vad man har, var man befinner sig i livet, men man vet inte vad som kommer i framtiden. Man är i mellanrummet. Som vanligt brukar jag ta Bibelns texter till bistånd i mitt liv. Så även just nu i mitt mellanrum.

Paulus skriver en hoppfull rad i sitt brev till Romarna. Jag tolkar den mycket som ett hopp för den som kanske misströstar. ”Om Gud är för oss, vem kan då vara emot”. Samtidigt är det klart att raden kan verka naiv om man själv befinner sig i ett tvivlande och sökande tillstånd där Gud känns långt borta. Likaså försöker Moses i 5:e moseboken ingjuta mod i israeliterna när han vet att han befinner sig i slutet av sitt liv. Han säger bland annat, ”Var tappra och starka, var inte rädda, ty Herren din Gud går själv med dig och han skall inte svika dig, aldrig överge dig.”

Ibland är det dock svårt att inte misströsta. För så är det ju ibland för oss alla. Så även för lärjungarna. Jesus himmelsfärd finns beskrivet i flera evangelier och i torsdagens evangelietext från Lukas beskrevs det som att lärjungarna ”återvände till Jerusalem under stor glädje”…inte kan glädjen ha berott på att deras Herre precis lämnat dem…nej, de var i väntans tider för Jesus hade precis sagt till dem att de skulle rustas med kraft från höjden”. Hjälparen skulle kommas. Men i Matteus beskrivna himmelsfärd är det ett litet annat budskap. Här möter Jesus sina lärjungar på berget, några prisar honom men så står det också att några tvivlar…tro och tvivel…sida vid sida.

För så kan det vara för oss alla emellanåt. Vi kan ibland vara otroligt starka i vår tro och ibland kan tvivlet vara nära. Och det är där någonstans i mellanrummet mellan trosvisshet och tvivel som vi står med allting. För egen del bär jag en trosvisshet att den heliga anden är med mig oavsett var i det där mellanrummet jag befinner mig.

Du är aldrig ensam, närvaron är här. Oavsett om du känner den eller ej. Lärjungarna fick vänta till pingst, vi behöver inte vänta. Anden är här, lika nära som luften vi andas, lika nära som en bön kan förmedla, lika nära som ljusets låga lyser upp mörkret. 

När Karlfeldt skriver sin dikt är det kanske inte den heliga Anden han tänker på men visst går det att läsa in Hjälparen i dikten:

Intet är som väntanstider

Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka
och den första trastens drill.

Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt
livet i sitt sköte bär!
Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill dröja och försaka,
i min lustgård vill jag vaka,
medan träden knoppas där.

/m