”Res vägmärken, rösa leden”

Min nya bok, Närvaron & Bisse, föddes ur en resa där jag satte relationer, den upplevda ensamheten och den psykiska, existentiella hälsan främst. En resa med paradoxer och mysterier och där både frånvaron respektive närvaron alltid var påtaglig.

Jag får en ingivelse under en löptur att se min kommande resa till Jerusalem som ett perfekt tillfälle att fördjupa mig i min egen relation med Gud, men även i att djuploda i det mörka, i människans vånda, i Guds frånvaro och närvaro. Var någonstans skulle det kunna vara bättre att göra det än i den eviga staden Jerusalem? Att försöka söka upp källan och platsen där Guds enda son ropade efter hjälp och kände sig som mest övergiven. Att fördjupa mig i frågan om Gud är mer närvarande i Jerusalem än här hemma, i det kalla norr, längs Sibbarps strand. Att grotta ned mig i min egen relation till Gud, men även lära mig om andras relationer. Allt detta bildade sedan en slags fond för min resa.

I mitt förra blogginlägg presenterade jag Bisse som en av bokens huvudpersoner, här presenterar jag en annan stor inspiratör som medverkar i min bok, nämligen Dag Hammarskjöld och dennes nedskrivna tankar i boken Vägmärken.

Jag är 17 år när jag ropar in en boklåda från en gårdsauktion i barndomsstaden Flen. Lådan är märkt med texten, ”religiösa skrifter”. Nyfikenheten kring att ropa in något överhuvudtaget var nog egentligen större än vad det var jag ropade in. Mina högst begränsade ekonomiska förutsättningar gjorde dessutom att en boklåda med texten ”religiösa skrifter” var nog det enda som inte lockade någon annan att buda. Jag fick därför boklådan för 5 kr.

Väl hemma insåg jag att boklådans innehåll inte riktigt matchade en 17-årings litteraturönskan och jag sköt lådan under sängen. Den enda boken jag fastnade för var Dag Hammarskjölds ”Vägmärken”. Jag visste att Hammarskjöld varit FN:s generalsekreterare och tänkte att boken handlade om den tiden. Jag bläddrade i boken men förstod ingenting och la den också i boklådan under sängen.

Det skulle dröja ytterligare några år och en flytt till Linköping. Jag började bredda mig i form av litteraturläsning. Vid en sommar drog jag fram lådan igen och tog med mig Hammarskjölds bok till Linköping. Boken har allt sedan dess flitigt använts. Ni som har följt mig vet att jag dock lämnade just detta exemplar till en person jag mötte i Backåkra, så just det exemplaret jag ropade in har jag inte kvar.

Ingången till Hammarskjöld under min resa till Jerusalem och även i min nya bok, Närvaron & Bisse, är en notering som Hammarskjöld skriver år 1954. Jag kallar den för Getsemanenoteringen.

”Tro är Guds förening med själen.” Tro är – och kan därför icke fattas, långt mindre identifieras med de formler i vilka vi omskriva detta som är. – en una noche oscura (sic). Trons natt – så mörk att vi där icke ens få söka tro. Det är i Getsemanenatten, där de sista vännerna sover, alla andra söker din undergång och Gud tiger som föreningen fullbordas. (Dag Hammarskjöld, Vägmärken, sid 78)

Jag har läst den många gånger. Noteringen inleds med ett citat från Johannes av Korset där ”Tro är Guds förening med själen” används för första gången i Vägmärken. Orden ”en una noche oscura” är ett direkt spanskt citat från Johannes av Korset och kan översättas som ”i en mörk natt”. Hammarskjöld nämner sedan Getsemane vilket ger en direkt koppling mellan Johannes av Korset begrepp om ”natten” och Hammarskjölds tolkning av Jesus upplevelse i Getsemane.

I min nya bok går jag på djupet med vad jag tolkar som Hammarskjölds egna tankar och grubblerier kring Gud. Jag har lärt mig mycket utifrån Vägmärken. Det är en lärdom som mycket handlar om det restlösa bejakandet av ödet. Mitt liv står helt i Guds tjänst och karriärsträvan, maktpositionering eller individuellt varumärke är helt underordnat Gud. En restlös bejakelse innebär att överlämna sig själv till något större än mitt eget självförverkligande. Det handlar i Hammarskjölds fall om att ära Gud genom att se sig som det allmännas redskap, oavsett hans egen drivkraft.

Det är här närvaron kommer in i Hammarskjölds liv som vägen till att inte tappa fotfästet. Ett liv med djup förankring i stillhet och bön gör det möjligt att urskilja Guds vilja kontra min egen vilja. Det är disciplinen som möjliggör närvaron. Allt detta leder till en frigörelse från omvärldens dömanden eller tyckanden. Det är tilliten och förankringen i relationen med Gud som är det viktiga och därför spelar beröm eller negativa kommentarer från andra människor mindre roll i ens liv. Det är vad jag uppfattar som Guds vilja och mitt gensvar på det som är det väsentliga.

Läs gärna mer i min kommande bok, Närvaron & Bisse.

”Res vägmärken, rösa leden. Minns var du gick, vilken väg du följde.” (Jer 31:21)

/m