Får jag presentera Bisse!

En av huvudpersonerna i min nya bok figurerar med sitt namn i titeln, Närvaron & Bisse. Huvudpersonen ifråga vet inte om att jag står i stor tacksamhet till vederbörande. Inte egentligen för medverkan i min bok utan mer som ledsagare, inspiratör och vän under min vistelse i Jerusalem. Bisse är på ett märkligt sätt både närvaron jag sökte men ändå inte. Bisse gick hela tiden sin egen väg, men ändå inte, för Bisse visade vägen för mig. Visade vägen till närvaron. Får jag därför presentera Bisse, en av huvudpersonerna i min bok!

Bisse är alltså en katt som huserar i Jerusalem, var vederbörande egentligen hör hemma är svårt att säga men katten tyr sig mycket till Tabors hus där STI (Sveriges Teologiska Institut) ligger i Jerusalem.

Under 12 dagar skulle katten vara min följeslagare. Redan efter den första morgonjoggen stod katten där på trappan till Tabors hus och till synes väntade på mig.

När jag väl är åter i Tabors hus efter andra morgonturen går jag direkt upp för trappan till föreläsningsrummet. Bisse följer med. Fick reda på under första dagen att katten som mötte mig vid ytterdörren vid min första löptur hette Bisse. Personalen på STI hade döpt katten till Bisse vilket fick mig att tänka på ”överhuvud” eller ”anförare”.

Vet egentligen inte varför katten tydde sig till mig, men närvaron av denna fyrbente vän gjorde mig trygg. Katten rörde sig hemtamt upp för trappan men så fort jag rörde mig in i vårt klassrum på övervåningen lämnade den min sida. Det var sannerligen en bestämd fyrbent vän som tydligt markerade en egen vilja och en egen väg.

Några av våra finaste stunder tillsammans hade vi vid frukostarna eftersom jag alltid åt frukost före alla andra. Vi var därför helt ensamma på innergården i Tabors hus. Bisse slöt alltid upp vid min sida. Jag delade med mig av godsakerna. Vi båda njöt av frukosten i stillhet. Syrsorna hördes men ifrån den stora staden utanför Tabors hus hördes ytterst lite.

Bisse verkade alltid nöjd över att ha fått tagit del av min frukost, så till den milda grad att katten hoppade upp på bordet och åt direkt från tallriken. Jag lät oftast både Bisse och stunden ha sin egen stillhet och tonalitet.

Nu har jag skrivit en bok om resan vi på många sätt gjorde tillsammans. Jag delar med mig av många fina stunder i boken, en av de absolut finaste är när vi delar en stund i kapellet tillsammans och som finns beskrivet i kapitel 15.

Jag hoppas att ni kommer att finna att vår resa tillsammans är intressant och väl värd att läsa om. I verkligheten var den fantastisk och jag är Bisse evigt tacksam! Saknar katten och saknar våra morgonstunder tillsammans, spåren på mina löpartights efter våra morgonstunder är för evigt i mitt minne.

Förhandsbeställ Närvaron & Bisse HÄR!

/m