Gråter längs min väg

Jag gråter längs min livsväg. Det spelar egentligen ingen roll vad jag ska göra eller vart jag är på väg. Tårarna kommer så fort jag vandrar ut från lägenheten eller kontoret. Tårarna följer numer min livsväg och jag är tacksam. Jag kallar dem därför för tacksamhetstårar.

Att bli äldre har sina för- och nackdelar. En av dess konsekvenser för mig är att tårvätska numer rinner längs mina kinder när jag är utomhus. Tårvätska bildas för att hålla hornhinnan fuktig hos oss alla. Extra mycket tårar produceras när man är ute i kyla och vind, men även i stark sol eller om man får något i ögat. Extra känslig blir vissa av oss ju äldre vi blir. Bland annat undertecknad.

Tacksamheten jag känner när tårarna rinner är för att jag får vara med lite till på denna jord. Jag får fylla ännu en dag med liv och uppleva ännu fler ögonblick. Ögonblick läggs till ögonblick och lilla jag får vara med lite till. Jag är tacksam för att få uppleva tårarna, jag har blivit äldre och jag är fortfarande vid liv, fortfarande nyfiken, fortfarande levnadsglad.

Oavsett livets upp- och nedgångar så är mina tårar där. De följer min livsväg och jag säger tyst ”tack” för mig själv varje gång de rinner. Det ger mig alltid en slags inre frid och ögonblick av stillhet som bär mig vidare en stund.

Skånes landskap är just nu inne i slutfasen av rapsens tid. Det är ett gul-grönt lapptäcke som möter mig längs min resväg mellan hem och arbete varje dag. Tåget färdas genom lapptäcket och tårarna jag bär utomhus är stilla en stund medan färden varar. Det är som om tiden står stilla och jag låter mig svepas in i nuet. Inget får störa stundens ögonblick, vare sig läsning eller musik i hörlurarna. Jag är tyst, tårarna är borta och jag låter landskapet bli min canvas.

När jag härom dagen var ute och gick i Höörs omgivningar efter ett hembesök hos en änka la jag märke till att tårarna inte rann längs mina kinder, trots en stilla vind. Jag blev fundersam och gick vidare. Förklaringen kom bakom ett hörn där ett gult rapsfält dök upp från ingenstans. Det var som om det existentiella ville förbereda mig för det magnifika med klara ögon utan tårvätska. Jag blev ståendes och tog in dofterna och färgerna. Ögonblick blev minuter innan jag vandrade vidare.

När rapsfältet lämnade mitt synfält kom tårarna och jag sa ”tack” och gick vidare längs min väg. Gråtandes.

/m