Sårbarhetens möjlighet

Vi såras och hamnar i lidandets tid under livets gång. Så är det bara. Ingen undantas, det är omöjligt att vandra här på jorden utan att såras. Under de senaste veckorna har jag funderat mycket kring lidandets frigörande kraft som enbart ges vid tillfällen när vi lider. För det finns något existentiellt som enbart nås genom lidande. Ett bibelcitat jag har burit med mig under de senaste 14 dagarna när jag har haft mina magsmärtor är Paulus ord i Andra Korinthierbrevet:

”Ty när jag är svag, då är jag stark.” (2 Kor 12:10)

Citatet påminner mig om att ingen av oss föds oövervinnerlig utan vi föds in i sårbarheten. Svaret på sårbarheten är inte prestation och kraft utan istället kärlek. När jag har gått och tänkt på Paulus ord blir därför svaret på vår sårbarhet att det måste finns utanför vår själva. Vi har inte full kontroll över våra liv och avståndet mellan sorg och glädje, mellan sjukdom och att vara frisk, är kort. Dock planerar vi och lever våra liv som om de gick att planera.

En kollega skickade till mig en ”krya”-hälsning när jag låg på sjukhuset men la även till orden ”passa på att lyssna in och ta med dig erfarenheten av vad detta lidande vill ge dig”. I jämförelse med de miljontals människor här i världen som verkligen lider, var inte mitt lidande särskilt märkvärdigt. Egentligen borde jag skämmas men jag ville ändå passa på att fundera lite kring lidandets potential. Kollegans ord stannade kvar hos mig.

På sjukhuset tänkte jag en del på att Guds ende son faktiskt föds in i denna värld som en sårbar människa. Han kunde ju ha kommit likt en stålman men istället föddes han in i denna värld som vem som helst av oss. Ett bräckligt småbarn helt beroende av sina föräldrar. I mitt eget lidande finns alltid orden ”var inte rädd” som genomsyrar Bibeln. Så var det även för Jesus. Han kunde ingenting men var ändå värd att älska för den han var, oavsett prestation, oavsett kraft, oavsett litenheten. Gud visade sin storhet genom att göra sig själv till en liten, sårbar människa.

Vi är älskade för de vi är, oavsett våra prestationer, och jag tänker att det är där Paulus är med sina ord ifrån andra Korinthierbrevet. I svagheten överlämnar jag mig åt något annat utanför mig själv. Jag kan inte av egen kraft göra något åt mitt lidande, starkheten kommer utifrån, från någon annan. Det bygger på att man är sårbar och delar upp sårbarheten i ”sår” och ”bar”. Jag bär mina sår (”sår”) och jag är ärlig (”bar”) med att jag har inte full kontroll över mitt liv och lidandet.

När ena systern tog bort ett av mina plåster från ena armvecket med orden ”det är bättre att det får lufta lite” blev det som om ytterligare en pusselbit fogades till mitt inre resonemang. Självklart ska såret vara öppet och luftas lite. För det är bara genom att låta såret vara öppet som det kan läkas. Det är bara genom att låta såret blöda en aning som det kan rena sig självt från bakterier. Det är bara genom att blottlägga sina svagheter, sina lidanden, sina problem som du kan växa. Kanske ligger det något ändå i att lidandet bär på en potential som vi bara når genom att lida?

Nu önskar jag att ingen ska behöva lida i onödan men kanske finns det viktiga lärdomar du enbart når genom sårbarheten. Sårbarhetens kraft ligger i livet och att vara ärlig över sina sår. När jag lämnar sjukhuset och under kvällen ligger i min säng får jag för mig att se en dokumentär på SVT play om Leonard Cohen. Det är som om det är någon annan än jag som väljer dokumentärsvalet. När jag trycker på play inser jag varför för bland det första jag hör är textraden:

”There is a crack, a crack in everything. That´s how the light gets in.”

För egen del har jag lärt mig massor av denna resa, bland annat att visa mig svag. Det är helt enkelt inte sunt att banalisera åtta dagar med konstant magsmärta. Det är bättre att ta hand om min sårbarhet!

/m