Det finns fina ögonblick i en svår situation

Jag säger till anestesiläkaren, anestesiskjuksköterskan och de övriga i sövningssalen att jag är lite rädd för att vakna mitt under operationen och inte kunna kommunicera att jag är vaken. Anestesiologen försöker att lugna mig med sina ord. Jag känner mig fortfarande orolig och tänker att jag tar väl till det jag brukar göra vid svåra situationer. Jag ber en bön. Plötsligt inser jag att jag ber den högt när jag liggandes på britsen i minimala sjukhuskläder ser hur sjukhuspersonalen står stilla och lyssnar på mig. Jag frågar om jag kan få be välsignelsen över oss. De nickar och släpper det de har för handen. Jag ber välsignelsen och sedan sövs jag. Ett fint ögonblick i en svår situation.

Om vi backar några dagar tidigare, nämligen Valborgsmässoaftons morgon. Jag vaknar kl 03:11 med en gigantisk, molande smärta i vänstra magtrakten. Jag har tidigare i livet haft liknande smärtor med förstoppningstendenser och tänker det är något liknande. Då brukar värken släppa efter någon timme. Jag tar några Alvedon och försöker att somna om men det går inte. Värken gör att jag är tvingad att vandra fram och tillbaka i köket. Där någonstans tänker väl ni…varför åker han inte in till akuten?…för jag är helt enkelt inte sån och tänker fortfarande att det är en tillfällig historia som går över. Jag väljer att åka till jobbet istället. Vi har personalmöte och lagom till detta möte börjar kl 09.00 släpper den värsta värken.

Jag tar det som intäkt för att det är en tillfällig magvärkshistoria och arbetar vidare. Sedan har varje dag tyvärr sett likadan ut. Molande värk hela tiden men de värsta plågorna har gått i skov. Maximerat Alvedon och Ipren. Tagit mig till Vårdcentralen där läkaren trodde det var inflammerad tarmficka så jag fick antibitika mot det. Inget hjälpte.

Jag har döpt, jag har begravt, jag har hållit gudstjänst i underbara Höör…något har stått på min agenda varje dag…förrän torsdag. Kanske är det den lilla detaljen som avgör allt. Inget kyrkligt inskrivet i almanackan och därmed fanns det möjlighet att verkligen göra något åt värken. Sagt och gjort. Jag väcker Anette runt 1-tiden på natten till torsdag och vi åker in till akuten på SUS i Malmö. Triageringen är som vanligt väldigt märklig men jag vankar av och an där i väntrummet och till slut släpps vi in.

Jag får en dos morfin, värken avtar en aning och jag kan för första gången sedan Valborg känna ett visst lugn i kroppen. 8 dagars värk. Även akutläkarna är inne på inflammerade tarmspåret tills jag får åka till en CT-röntgen och resultatet kommer. Akutläkaren häpnar när han säger att jag har gått med njurstensanfall i 8 dagar. Det är en klassisk 6-7 mm stor njursten som ligger och skaver vilket gör att jag har fått njursvikt.

Blir placerad på urologen under tidig torsdag morgon. Träffar vårdmedarbetare. Underbara människor. Sätts upp på akutlistan för operationstid för dubbel-kateter mellan njure och urinblåsa. Värken eskalerar och jag får mer morfin. Inser att min run streak är i fara när jag ska få dropp i katetern till armvecket. Innan dess har jag fortfarande tänkt att jag skulle lunka runt i sjukhusets korridorer för dag 3666, men att lunka runt med en droppåse blir svårt. Jag ber dem vänta med droppåsen. Springer 9 varv runt en korridorrbana på sjukhuset som jag hittar som mäter 211 meter och dagens runstreak är klar.

Operationen dröjer till natten. Kl 02:00 ber jag välsignelsen i sövningssalen och sedan dess bär jag ett cirka 24-30 cm långt dränagerör i urinledaren mellan njuren och urinblåsaren. Värken släpper direkt när jag har vaknat. Får åka hem på kvällen. Så otroligt tacksam för svensk sjukvård.

Dessa 8 dagar av värk, en välsignelse vid sövningen och en införd slang kommer jag för evigt bära med mig i mitt minne. När jag skriver detta inser jag att boven i dramat vilar fortfarande i mitt inre. Njurstenen är kvar. Hur den ska komma ut…ja, det är en annan historia som ännu inte är skriven! Den historien innehåller säkert också en bön och välsignelse, det gör de flesta av mina historier.

/m