Det är tungt…

Jag är med några arbetskollegor i Lund när det är dags för den stilla minuten för att hedra offren och de drabbade från skolskjutningen i Örebro. Det känns fint att få stå och dela minuten med kollegor men även med hela Sverige som står still under en minut. I mitt huvud kommer en dikt av H.C. Andersen upp när några dansktalande personer går förbi vårt sällskap, till synes ovetande om den nationellt utlysta minnesminuten. Dikten går så här:

Det är tungt, förbannat tungt att dö medan hjärtat ännu är ungt.

Tänker på alla dessa unga människor som i ett vansinnesdåd förlorade möjligheten att åldras, att få leva ut sina drömmar, att få upptäcka livets upp- och nedgångar. De fråntogs möjligheten att leva livet, vad som än väntade dem. Det känns tungt…

Orden är ibland innehållslösa och det går inte att med ord beskriva en själs innersta språk, men jag tycker H.C. Andersens dikt ändå förmedlar det som vi alla kan dela…det är tungt. Naturligtvis finns det grader i det tunga och de som stod offrens närmast bär naturligtvis en sorg vi andra inte kan föreställa oss. Vår statsminister har under veckan som gått försökt sätta ord på det tunga men det han säger är innehållslöst för mig. Han har via sin politik ägnat sin regeringstid åt att trycka bort medmänsklighet och öppenhet och låtit splittring och misstro blivit en del av vårt gemensamma samhälle…så även om hans ord kan vara rätt i stunden är människan bakom statsministerrollen borta.

Komvux och SFI ska vara trygga platser i vårt samhälle liksom alla skolmiljöer. Vi ska inte behöva begränsa oss och tänka på det värsta varje gång vi går till sådana miljöer. Istället ska dessa platser genomsyras av möjligheter och framtidskraft. De ska vara hoppets kapell i en värld som annars kan begränsa ens manöverutrymme.

Hur ska vi förbereda oss för de svåraste dagarna som kommer och orka att resa oss när det tyngsta har hänt? För även om inte Örebro skett så vet vi att det går inte att leva ett liv utan omskakande erfarenheter. De goda upplevelserna i ett liv varvas med skuggiga dagar där det svåra genomsyrar varje fiber.

För egen del håller jag gärna fast vid det som varit kyrkans budskap i två tusen år nu. Oavsett om det har varit goda eller onda dagar, oavsett fredstid eller krigstid, oavsett tunga eller glädjefulla dagar. Kyrkan har hela tiden hållit fast vid att vi inte har fått ett löfte om att slippa det tunga, det svåra, det sorgefulla, utan löftet är att vi är inte ensamma och att kärlekens makt är starkare än både ondskans och dödens makt. I två tusen år har vi fått lyfta bägaren och sagt att ”kärleken är starkare än döden” och att vi inte ska bemöta ondskan med hämnd och förbittrade ta till våldshandlingar utan svara med kärlek som återupprättar och läker sår.

Paulus skriver i sitt brev till församlingen i Rom att ”ingenting ska kunna skilja oss från Guds kärlek” och ur det synsättet är det en en begriplig paradox att döden och det onda väcker godhet, gemenskap och engagemang till liv, vilket inte minst manifesterades under den tysta minuten. De döda får vi inte tillbaka men våra liv kan väckas till goda handlingar och låta de goda värderingarna förena oss.

På så sätt tänker jag att det onda dådet kan inte göras ogjort, de avlidna får vi inte tillbaka, de drabbades sorg kan inte försvinna men dådets efterdyningar kan förena oss alla i kärlekshandlingar. Där det finns mycket kärlek finns det också mycket sorg, där det finns mycket godhet blir det också mycket styrka.

Så med H.C. Andersens dikt ringande i mina öron om att ”det är tungt, förbannat tungt att dö medan hjärtat ännu är ungt”, låter jag ändå hoppet vila i mitt inre. Det finns ingenting som sliter så hårt på oss som att sörja och därför ska vi vara snälla mot varandra och de som drabbats som mest och låta kraven och måstena ligga ned ett tag. Om vi fortsätter att söka varandras medmänsklighet i denna tid finns förutsättningar för att låta kärleken blomstra.

Jag avslutar med en av mina favoritförfattares ord från hennes bok, ”Ett år av magiskt tänkande”, som utkom runt år 2005 där hon försöker sätta ord på den sorg hon bär på när hon förlorade sin man. Joan Didion beskriver i dessa två rader det självklara, men som vi verkar ibland ha så svårt att hantera,

”Du ska inte fråga den som sörjer om hon är hungrig. Du ska ge henne något att äta.”

Pax!

/m