Outgrundliga är dessa vägar

Livet går inte alltid i ens väg. När allt skiter sig och man bara kan skratta åt skiten brukar jag säga till mig själv, ”Guds vägar äro outgrundliga”. Det är helt enkelt ord som jag brukar säga till mig själv när saker och ting inte går som jag vill, eller inte går som förväntat.

Guds vägar äro outgrundliga.

Ni som har läst min bok ”Jag är paria” eller deltagit i någon av mina föreläsningar vet att jag använde uttrycket vid en speciell stund när jag träffade en främling en vårdag på Backåkra. Det var sällan använt i mitt vokabulär innan dess, men sedan dess använder jag det flitigt till mig själv.

Citatet används titt som tätt som en svensk motsvarighet till engelskans ”The Lord works in mysterious ways”. Poängen brukar vara att något besvärligt kan bli till något riktigt bra i slutändan.

Varken det svenska eller det engelska uttrycket är direkta citat från Bibeln, även om de uppenbarligen har fått inspiration från ett antal texter på detta tema. Det engelska uttrycket tror jag kommer från en psalm från 1700-talet, av den brittiske poeten William Cowper ”God moves in mysterious ways”. Psalmens budskap är att vi ska lita på Guds nåd och kärlek även när det verkar som dystrast.

Den svenska motsvarigheten är hämtat från Romarbrevet 11:33, i alla fall i 1917 års version (ni vet ju att jag har en förkärlek till 1917 års version):

”O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud!
Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vägar”

Det gemensamma för alla dessa uttryck, på svenska och engelska, är på något sätt att av Gud kan vi förvänta oss vad som helst, ja egentligen det oförväntade. Gud verkar på det sätt som Gud själv vill. Gud låter sig inte fångas in och låter sig inte heller styras. Gud sitter inte still och väntar utan verkar och agerar. Gud väljer sina redskap och vägar helt utan att vi kan påverka det. Ja, Gud är i ett ständigt pågående utan något slut, en närvarande Gud som tar tillfället i akt.

Det här brukar jag ändå se som en liten lärdom till mig själv när saker och ting inte går som förväntat. Jag försöker att inte förvänta mig att allt ska gå precis som jag har tänkt hela tiden för jag vet ju att det inte är ”min väg”. Därför kanske man ändå ska lämna lite plats hela tiden längs en väg för det oförväntade, för att ge Gud plats att agera. Det är nog inte helt fel. Ibland tänker jag att Gud vill skaka om oss och tvinga oss ut ur vår egen trygghetszon genom att använda sig av det oväntade. Det får oss att växa.

I söndags tvingade jag Höörs och Munkarps gudstjänstfirare att sjunga psalm 364. Egentligen är den nog musikmässigt ganska svår men den innehåller en första vers vars text jag älskar. Så här går sista delen av första versen:

”Upplys min själ och ge den liv att jag i dig förbliver. Var själv ett ljus på all min stig, och led mig du den väg du vill, åt dig jag helt mig giver.”

Text från 1694. ”Åt dig jag helt mig giver”. Orden tycker jag säger så mycket till oss även idag, även om de är skrivna för 300 år sedan.

För visst är det lätt att vårt sinne fördunklas av egoistiska tankar. Ibland leder de oss rätt men de kan också sluta oss till att inte vara öppna för det där oväntade, för det där som vi inte vet.

Gud lovar oss inte ett lätt och bekymmerslöst liv, men lovar att vara med oss alla dagar, till tidens slut. Vi är inte ensamma. Vi är Guds barn.

”Upplys min själ och ge den liv att jag i dig förbliver. Var själv ett ljus på all min stig, och led mig du den väg du vill, åt dig jag helt mig giver.”

Guds vägar äro outgrundliga!

/m