Jämförelse

Jag hälsar statsministern välkommen till Sveriges bästa universitetssjukhus. Han tackar och sedan hör jag mig själv lägga till, ”även om det kan vara svårt att mäta hälso- och sjukvård”. Han nickar och sedan presenterar jag min vårddirektör och efter det påbörjas rundturen.

Året är 2016 och Stefan Löfven är statsminister och hans stab hade ringt några veckor innan och sagt att statsministern ville besöka Sveriges bästa sjukhus. Vi hade blivit utsedd av Dagens medicin till det årets bästa universitetssjukhus några månader tidigare. En jämförelse som tidningen gjorde varje år kring ett antal nyckeltal som till slut rankar de olika sjukhusen (vet inte om de ff gör den rankingen??).

Jag kom att tänka på den dagen när jag var på väg till Linköpings domkyrka och prästvigning, bärandes min kaftan här om veckan. Jag blir stoppad av en medarbetare från den tiden jag arbetade som regiondirektör. Vederbörande blir oerhört glad att se mig. Det är ömsesidigt. Vi står och pratar en stund och hen beskriver den tuffa period Region Östergötland nu befinner sig i. Hen jämför mitt ledarskap med det som nu genomsyrar organisationen och jag blir obekväm. Jag har svårt för jämförelser och jag ska berätta varför i detta blogginlägg.

Det är mänskligt att jämföra sig med andra. Vi är flockdjur och som sådana är vi vana och vill vara med i en flock. Att tillhöra en familj, grupp, förening, nation är en identitetsmarkör och då formar vi oss efter varandra i jämförelse med andra. Vi noterar den egna gruppens skillnad mot andra gruppers men även vad som gör att jag tillhör en viss grupp. Kanske är det liknande åsikter, liknande kläder eller något annat som hör gruppen samman som gör grupptillhörigheten.

Att vara i en grupp och gå emot gruppens gemensamhetsvärdering skapar oro, både hos individen men även hos de andra i gruppen. Rädslan att bli övergiven av ens grupp är stark och kommer säkert från tidernas begynnelse med överlevnadsinstinkt som grundläggande värdering. Varför vi hela tiden jämför oss med andra är därför djupt mänskligt och har gruppteoretiska orsaker. Vi verkar jämföra oss mest med de vi står som närmast och som vi känner oss lika med. Det är ett sätt att försöka mäta sig själv i jämförelse med andra och det kan ha en oerhört positiv effekt på våra liv ifall vi låter oss inspireras och tar lärdom av andra.

I dagens medievärld där sociala medier som Instagram, Snapchat och Facebook matar oss ständigt med andras inlägg så blir en jämförelse oundviklig. Vi behöver inte ens längre befinna oss i någons närhet för att kunna göra en jämförelse, det räcker med att ha en mobiltelefon. Jämförelsen sker dessutom under dygnets alla timmar. Det här skapar en helt ny värld för oss där jämförelse sker hela tiden.

Som nämnts kan jämförelse vara av godo ifall vi inspireras av någon annan och så lyfter vi oss men om vi ständigt jämför oss med andra där vi inte ens vet förutsättningen för dennes liv, ja då tänker jag att en sådan jämförelse kan ha en negativ effekt på ens hälsa. Att jämföra sig med likasinnade lite då och då i små doser kan vara positivt men jämförelse med andra hela tiden är nog direkt skadligt. Sådana jämförelser kan ha en väldigt negativ effekt på självkänslan och ens sinnesstämning. Vi behöver helt enkelt lära oss att hantera en värld med överflöd av jämförelsealternativ.

Jag tänker att vi är snabba att döma och bedöma andras liv och göra en egen jämförelse utan att egentligen ha en aning om dennes liv eller förutsättningar. Egentligen är det ytterst märkligt. Du har egentligen ingen aning vilken sida av den personen som just den personen väljer att lägga ut på Instagram men omedelbart gör du en jämförelse med ditt eget liv. Du vet ingenting om denne persons liv och förutsättningar, men ändå gör du en jämförelse. Är inte det ytterst märkligt?

I min enfald tänker jag att jämförandet måste därför ha ett slags narcissistiskt inslag där vi väljer att jämföra denne persons yta och idealiserar detta till ett objekt som vi väljer att beundra. Hade vi lärt känna personen ifråga hade vi säkert sett att det finns mängder med utmaningar och brister hos den personen, vilket hade neutraliserat idealiseringen.

För egen del har jag kommit fram till att jämförelse med andra har inget värde för mig, med ett stort undantag (jag kommer till undantaget strax). Det är helt enkelt en sysselsättning som inte skapar något positivt.

Några nyckelområden som har hjälpt mig är att jag vet att jag är älskad för den jag är. Jag har mängder med fel och brister, men jag är unik som jag är och i grunden har jag nog en hälsosam och positiv grundsyn till mig själv. Jag låter helt enkelt inte andras åsikter om mig, styra mina egna åsikter om mig själv. Mitt värde definieras inte av andra, det definieras i min relation mellan mig och Gud.

Jag har därmed kommit till den grundläggande inställningen att ett jämförande beteende med andra människor har en negativ effekt på mig och därför har jag valt att inte jämföra mig och mitt liv med andras. Det här är naturligtvis en ständigt pågående process för mig. Det är en utmaning, för jag är mänsklig som vilken annan människa som helst. Jag är medveten om situationer och händelser där jämförelse kommer upp i mina tankar, nästan per automatik, och då brukar jag slå undan dem direkt.

För egen del är jag dessutom förtjust i sociala medier och att se vad andra har för sig i sitt liv. Jag älskar även att själv lägga ut inlägg och bilder. Detta med att undvika jämförelser är därför en utmaning för mig, eftersom sociala medier skapar per automatik den här jämförelseinstinkten. Jag har dock valt att fortsätta vara en aktiv part i sociala medier och väljer istället att försöka hitta ett sätt att använda sociala medier på ett positivt sätt. Jag försöker helt enkelt tänka positiva tankar och inte lyssna till negativa jämförelsetankar och jag försöker sprida positivism åt andra. Jag låter oftast tankarna komma men slår dem bort direkt. Det är lättare att ersätta ett beteende än att ta bort ett beteende.

Livet är en gåva och du är du. Ingen annan är som du. Varför ska du då egentligen jämföra dig med andra? När du väl har kommit till insikten att ett jämförande beteende inte leder till varken lycka eller framgång så har du kommit en bra bit på väg. Att istället rikta uppmärksamheten mot att vara tacksam för det du får vara med om, att skapa positiva inslag i ditt liv och göra sådant som du mår bra av är istället något som jag tänker vi alla vör lägga vår tid på, oavsett vad andra gör i deras liv.

Oavsett vad andra tycker om vad du gör i ditt liv. Gör de saker som gör dig lycklig och när du råkar ut för utmaningar och problem i ditt liv, för det gör vi alla, så försök att se även det som gåvor till att utvecklas. Gör allt detta utan att jämföra dig med någon annan. Det kanske låter enkelt men är naturligtvis en utmaning. Jag har dock en förebild som jag följer. Ja, du läste rätt…jag väljer att kalla det efterföljelse.

Sjätte söndagen efter trefaldighet i kyrkoåret har varje år temat ”Efterföljelse”. Vem vi pekar på med begreppet efterföljelse är enkelt att förstå, det är självklart Jesus. För egen del skiljer jag på efterföljelse och jämförelse. Det förstnämnda handlar om att du bejakar vem du är fullt ut, med dina fel och brister, och försöker efterfölja Jesus budskap till oss om medmänsklighet och kärlek. Jag jämför mig inte med Jesus för det är som vilken jämförelse som helst, det går helt enkelt inte att göra, jag är jag och Jesus är Jesus. Han hade sina förutsättningar i livet, jag har mina. En jämförelse är därmed meningslös, däremot är en efterföljelse något positivt.

Det handlar om att se på sig själv och att ständigt utvecklas till en bättre människa. Man kan säga att efterföljelsen av Jesus leder till en jämförelse mellan ”mig just nu” och ”mitt tidigare mig”. Detta tänker jag leder då till ett naturligt tänk kring ett försöka att se en positiv utveckling hos en själv. Där har vi därför undantaget som jag nämnde om tidigare, jag jämför mig själv med mig själv. Jag är helt enkelt på jakt efter den bästa versionen av mig själv, utan jämförelse med någon annan människa.

Det jag lär mig dagligen är att visa medkänsla med mig själv och fördragsamhet med mina fel och brister och även visa medkänsla mot andra. Jag vet aldrig vad en annan människa går igenom i dennes liv så jag följer Jesus ord om att aldrig ta något för givet. Jag påminner mig själv hela tiden om att jag kan styra mina egna tankar och därmed mina känslor och ytterst mina handlingar. Det är en utmaning att sluta jämföra sig med andra men det går. Jag har makten i mina egna händer, det är bara att göra. Även om du inte känner Jesus som din efterföljande part i livet så kan även du bli medveten om hur ett beteende påverkar dig och hur det är lättare för dig att fatta beslut som är till din fördel än att fastna i jämförelseträsket.

Jag förstår viljan och ambitionen av att jämföra sig med andra. Problemet är dock att du aldrig tjänar på en jämförelse. Antingen kommer vi till slutsatsen att vi är bättre än den vi jämför oss med eller så kommer vi till slutsatsen att vi är sämre. Problemet med det är att vi då antingen kommer känna oss duktigare men det finns alltid någon annan längre fram i tiden som du kommer att möta som vi anser vara bättre, sötare, har mer materiella saker mm och då mår vi dåligt igen.

Problemet med att känna att vi är sämre än andra är att vi känner en brist och en känsla av underlägsenhet. Din jämförelse i båda fallen leder till en negativ tankegång och ett negativt sinne. Det leder enbart till negativt mående. Istället bör du vara ödmjuk och vara glad åt andras framgångar eller lyckanden. Sann ödmjukhet håller oss stadigt på marken och kan vara den kompass som vi bör ha. Här vet ni vem jag har som kompass i mitt liv, kanske kan du finna något eller någon annan (om du inte vill följa Jesus) som du efterföljer och som visar på ödmjukhetens gåva?

Som sagt – jag tycker om att jämföra mig med en enda person – nämligen mig själv. Har jag utvecklats? Har jag blivit ödmjukare, medmänskligare och gjort den längsta resan inåt på ett mer genuint sätt den senaste tiden? Vi kan inte förändra någon annan än oss själva. Vi kan inte heller förändra det förflutna. Vi kanske inte heller kan ändra eller kontrollera våra omständigheter men kan jag använda de förutsättningar jag har och de förutsättningar jag fått till att vidareutveckla mig själv, där ligger min fråga. Jag väljer att omfamna de förutsättningar och omständigheter jag hamnar i istället för att stoiskt stå ut, även om det är ett alternativ. Förändring sker alltid i mitt hjärta. Jag kan använda mina omständigheter till att göra mitt hjärta mjukt.

Så när statsministern hälsar på mig den där dagen år 2016 beror det på en jämförelse som har skett mellan olika sjukhus. Jag väljer att lämna regiondirektörsjobbet året efter och vad jag vet har detta sjukhus ej nått den titeln sedan dess. Vad det beror på låter jag vara osagt men det jag gärna hade pratat mer med statsministern om var att varje sjukhus borde jämföra sin utveckling med sig själva och hela tiden bli bättre i jämförelse med sig själv. För förutsättningarna ser så olika ut. Vi har ingen aning om hur förutsättningarna och patienttrycket ser ut i exempelvis Umeå. Varför jämföra sig då med Umeå? För medborgarnas och patienternas bästa önskar jag en ständig förbättringsutveckling för våra sjukhus, oavsett var vi ligger i jämförelse med varandra.

För precis som med människor tror jag inte på jämförelser längre. Jag tror på efterföljelse och att bli en bättre version av mig själv hela tiden. Där ligger utmaningen. Du som människa är älskad som du är, det räcker. Låt nu tacksamheten få leda dig till att jämföra dig med dig själv hela tiden, med hopp om att bli en bättre version av dig själv.

Gud är med dig!

/m