Bergspredikans budskap är inget nytt…men ack så viktig att hålla fast vid

Många är ni som har frågat mig om vad jag tyckte om Episkopalkyrkans biskop Mariann Edgar Buddes predikan den 21 januari 2025, där hon vädjade till president Donald Trump att visa barmhärtighet mot grupper som skrämdes av hans ståndpunkt, såsom invandrare och HBTQ+-personer och särskilt barn. Predikan väckte reaktioner från många olika håll, inte riktigt från mig. Jag skall förklara varför.

Föga förvånande kallade Trump hennes kommentarer i predikan för ”otäcka i tonen” och påpekade att hon ”förde in sin kyrka i politikens värld på ett mycket ohälsosamt sätt.” Vidare skrev han, ”hon och hennes kyrka är skyldiga allmänheten en ursäkt!”. Flera konservativa kritiserade hennes predikan, medan många progressiva såg henne som ”att hon talade sanningen till makten.”

Som präst i Svenska kyrkan är jag inte förvånad över det innehållsmässiga i hennes predikan. Det är en fin predikan som bygger på Jesus bergspredikan i Matteusevangeliet och skulle ha kunnat framförts till vem som än vore president. För innehållet är nämligen något som kristna har spridit och levt efter ända sedan Jesus dagar. Det är helt enkelt vårt uppdrag och vad vi som kristna tror på. Egentligen är det självklarheter och borde knappast vara upprörande att som kristen få säga till någon som har makt att ha barmhärtighet med människor som är rädda. För den som kan sin bergspredikan är innehållet i Buddes predikan närmast att kategorisera som självklarheter.

Den kristna historien är dock fulla av exempel på människor som har uttalat sig, orädda för att riskera officiell kritik eller till och med döden. Vi har naturligtvis Jesus själv som var frispråkig i sin Bergspredikan, men även i andra sammanhang, om att hela tiden värna de svaga i samhället. Helt stick i stäv mot dåtidens ockupationsmakts agerande.

Det har egentligen alltid varit så genom historien, att maktens män (för det har i princip alltid handlat om män) känt sig hotade av de som sprider Jesus budskap. Vi kan till och med börja med att utgå från en samtida profet med Jesus, nämligen Johannes Döparen. I evangelierna beskrivs det hur Johannes Döparen konfronterar Galileens härskare, Herodes Antipas, för att han gifte sig med sin brors hustru, en praxis som är förbjuden i de hebreiska skrifterna. För det halshöggs till sist Johannes Döparen.

Genom kyrkans historia finns det mängder med liknande exempel. I slutet av 300-talet, under en tid när kristendomen hade gjorts till Romarrikets officiella religion, blev en respekterad civil tjänsteman vid namn Ambrose biskop i den kejserliga staden Milano i norra Italien. Han blev välkänd för sina predikningar. Efter att kejserliga trupper massakrerat oskyldiga civila i den grekiska staden Thessaloniki, förebrådde Ambrosius kejsar Theodosius och vägrade släppa in honom i kyrkan för tillbedjan tills han gjorde offentlig bot för deras död.

I början av 500-talet tjänstgjorde den kristna romerske senatorn och filosofen Boethius som tjänsteman vid det romerska hovet för den germanske kungen av Italien, Theodoric. En respekterad figur för sitt lärande och personliga integritet. Boethius fängslades på falska anklagelser efter att ha försvarat andra från anklagelser från korrupta domstolstjänstemän som agerat av girighet eller ambition. Under sin tid i fängelset skrev han en filosofisk bok om vad som är sant gott, ”Om filosofins tröst”. En fascinerande skrift som jag varmt rekommenderar. Boethius, avrättades år 524.

Ett av de mest kända exemplen på en medeltida biskop som talar sanning till makten är Thomas Becket, tidigare kansler i England på 1100-talet. När Becket blev ärkebiskop av Canterbury sa han upp sitt sekulära ämbete och motsatte sig kung Henrik II:s ansträngningar att föra kyrkan in under kunglig kontroll. Becket tvingades att fly. Efter att ha bott i exil i Frankrike en tid återvände Becket till England och mördades av några av Henrys riddare. Kungen gjorde senare offentlig bot för detta vid Beckets grav i Canterbury.

Även här i Sverige har vi liknande exempel. När Gustav Vasa kröntes till konung i Uppsala år 1528 höll vår svenska reformator, Olaus Petri en berömd predikan, liknande den Budde höll nästan 500 år senare. Olaus Petri vände sig på liknande sätt direkt till makten, dvs Gustav Vasa i sin predikan och sa, ”Kungen skall icke hålla sig för herre över sina bröder utan tänka uppå, att han och hans undersåtar äro alla av en rot komna!” Han angrep vidare kungens maktmissbruk vid skilda tillfällen och drog till slut på sig konungens missnöje så till den grad att han drog på sig dödsstraff för sin konungakritik. Det verkställdes inte.

Vidare i historien har Jesustrogna predikanter fortsatt sin bergspredikan. Ett känt exempel är Dietrich Bonhoeffer från Andra världskrigets dagar i Tyskland. Han var en tysk predikant och bland annat en av dem som gick ihop med andra kristna predikanter och enades med dem om att hela tiden vittna om sanningen till makten och om Jesus budskap. Deras uttalande, Barmen-deklarationen, betonade att kristna var ansvariga inför Gud, inte staten. Dessa ledare, den bekännande kyrkan, fortsatte att motstå nazistiska försök att skapa en tysk kyrka. Bonhoeffer mördades sedan i slutet av kriget för sitt motstånd.

Även kristna på andra kontinenter har gjort liknande motstånd och använt sin röst som vapen. Óscar Romero, den romersk-katolske ärkebiskopen av San Salvador, kritiserade i sina radiopredikningar regeringen och armén för våld och förtryck av de fattiga i El Salvador under ett nationellt inbördeskrig. Som ett resultat av detta mördades han när han firade mässa 1980.

I Sydafrika tillbringade den anglikanske biskopen Desmond Tutu, ärkebiskop av Kapstaden, en stor del av sin aktiva tjänst med att fördöma våldet från apartheid i sitt hemland. Efter apartheidregimens slut fungerade Tutu också som ordförande för Sannings- och försoningskommissionen, som inrättades för att utreda våldshandlingar begångna av både regeringsstyrkor och våldsbejakande aktivister. Innan han dog 2021 fortsatte Tutu att uttala sig mot andra internationella förtryckshandlingar. Han vann Nobels fredspris 1984.

För vissa kan således biskop Buddes ord verka radikala, oförskämda, olämpliga eller stötande men hon talade inte isolerat, hon går helt i den kristna traditionen att tala sanning till makten, att sprida Jesus bergspredikan vidare. För egen del är jag därför mer bekymrad över att det finns en maktelit som Trump och hans parhäst Vance som kallar sig kristna när de uppenbarligen inte stödjer Jesus budskap. Att det dessutom finns en kristen högerrörelse som stödjer Trump, när budskapet från Trump är så långt från Jesus bergspredikan man kan komma.

Alliansen mellan republikaner och vita evangelikaler är i dag väldigt stor och för mig ter det sig problematiskt. För det är Jesus budskap vi ska föra fram som evangelikaler och när de som inte lever enligt Jesus budskap använder Jesus namn i eget syfte känns det fel för mig. Otaliga är de amerikanske Trump-anhängare som jag ser bär kepsar med budskapet, ”Jesus is my savior”, och självklart kan ett sådant budskap vara fint, men om det inte bär in i en människas själ så är det bottenlöst.

Att andlighet och existentiella frågor kan inspirera författare och poeter har vi varit vana vid länge, men nu präglar religionerna också världspolitiken. Både exempelvis Putin och Trump lutar sig mot en kristen falang för sin maktstruktur. Det som är märkligt med detta konstaterande är att varken Putin eller Trump visar några tecken på fromhet eller barmhärtighetsdrag som genomsyrar Jesus budskap, inte minst bergspredikan. De vägleds snarare av Machiavellis råd än Bibeln.

Religionens tåg in i storpolitiken beror således inte på att det gått en enorm väckelsevåg över det politiska ledarskapet. I stället handlar det om att kyrkor och samfund är den sociala kraft i samhället där allt sammanförs. Liv, död och gudomlighet i en enda symbios. Att kyrkorna i Ryssland och USA inte har lyckats hålla emot detta och stå upp för Jesus bergspredikans budskap istället för att låta sig smörjas av att ta plats vid maktens bord är enbart sorgligt.

Jag såg delar av presidentinstallationen på tåget hem från Linköping och där var det urtydligt hur olika politik-teologiska predikanter försökte överrösta den andre. Som exempel var det den evangelikala pastorn Franklin Graham, vars bön var fullt med vad som jag uppfattar som krigiska metaforer. Han identifierade Trump som Guds utvalde och beskrev honom som en ledare som genom kraft från höjden nu besegrat sina fiender. Långt ifrån biskop Mariann Edgar Buddes budskap om barmhärtighet.

För egen del är jag noga med ordet. Upplärd i Dag Hammarskjölds tradition om att ordet har betydelse. Man ska helt enkelt kalla saker för vad de är. En spade är en spade, och inget annat. Ordet ”kristen” betyder ”Kristusliknande”. Om det inte ser ut som Jesus, och det inte låter som Jesus, låt oss då kalla det för något annat. Det är inte kristendom i alla fall. Om budskapet inte utgår från Jesus bergspredikan om kärlkek och barmhärtighet, låt oss då kalla det för något annat. Det är inte kristendom i alla fall. Om det inte handlar om alla människors lika värde, utan budskapet är att inte välkomna alla eller göra skillnad på folk, låt oss kalla det för något annat. Det är inte kristendom i alla fall.

Så för mig handlar det till syvende och sist om vad en person står för i form av värderingar och budskap. Den stora frågan är om budskapet vederbörande framför går i linje med Jesus budskap, då är det kristendom och då står jag fullt ut bakom ett sådant budskap och en sådan person. Tyvärr är det budskap, och dess värderingar, som nu genomsyrar det republikanska partiet och den kristna högern i Amerika långt ifrån att gå i Jesus bergspredikans ledband.

Barmhärtighet och kärlek måste genomsyra allt. Så enkelt är det.

Jesus får sista ordet såsom det beskrivs i samma evangelium som gav oss bergspredikan:

”Du ska älska din nästa som dig själv” (Matt 22:39)

/m