Du vet väl om att du är värdefull!

Jag sätter utropstecken efter rubrikens ord. Det som är språkligt och grammatiskt rätt är antagligen ett frågetecken. För mig passar det dock bättre med ett utropstecken som manifesterar att vi alla, var och en av oss, verkligen är värdefulla, precis som vi är.

För det verkar finnas en slags mänsklig förmåga att glömma bort det där. Istället ställer vi oss själva mängder med frågor liknande:

Är jag bra och duktig? Duger jag? Är jag vacker? Tycker andra om det jag gör? Är jag tillräckligt bra och vacker så att du vill vara tillsammans med mig? Är jag tillräckligt duktig?

När jag hör dessa självtvivel som förmedlas från människor om sig själva eller när jag får upp sådana tankar om mig själv brukar jag sjunga några rader ur Psalm 791 Du vet väl om att du är värdefull. Det måste vara en av de mest populära psalmer som sjungs på dop och säkert sjungs den även i nästan alla konfirmandgrupper. Den är oerhört vacker. I all sin enkelhet har den enbart två verser men refrängen sjungs tre gånger. Den går så här:

Ref. Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.

1. Det finns allt för många som vill tala om att du bör vara si och så. Gud Fader själv han accepterar dig ändå och det kan du lita på.

Refräng…

2. Du passar in i själva skapelsen, det finns en uppgift just för dig. Men du är fri att göra vad du vill med den, säga ja eller nej.

Refräng…

Den är så oerhört sann. Du räcker till och är precis så som du ska vara, precis som du är. Det finns enbart en av dig och det kommer aldrig finnas någon annan som du i all evighet. Du är unik. Ingen annan är som du!

När jag går och smånynnar på psalmen så hjälper den mig när jag är nere, har det tufft, när arbetslösheten tog många år av mitt liv, när jag baktalades, när mörkret var större än ljuset. Många gånger kunde den här psalmen lyfta mig och gör det än idag.

Dock finns det en sak som jag tänker är förutsättningen för att den ska vara den där uppmuntrande psalmen som man ibland behöver…och det är tron på att det finns någon/något där som accepterar dig för den du är…ja till och med har använt dig som pusselbit så att du passar in i själva skapelsen. Något större än oss alla…något större än själva livet självt…något så stort att vi skulle kalla det ett mysterium. Den där transcendenta, utomvärldsliga och eviga kraften som bär oss alla.

Psalmens innehåll blir då lättförståelig och kan dessutom fungera som ett stöd i negativa tankevärldar som du går och bär på. Att tro är en gåva och även om livet är tufft ibland så finns det i den där livets spricka, en ljusglimt där kraften/närvaron/det eviga kan bli synlig. Leonard Cohens strof är på många sätt genial:

”Forget your perfect offering, there is a crack in everything, that´s how the light gets in.”

Kanske kan du intala dig att du varken är bra eller dålig, utan att du bara är. Du gör helt enkelt ingen värderande kommentar om dig själv och låter det vara med det. Då har du kommit långt måste jag säga. Jag klarar det nämligen inte…jag behöver psalm 791 till min hjälp.

/m