Restlös bejakelse av ödet

Det finns en rad som jag alltid haft svårt för i Hammarskjölds bok, Vägmärken. Den finns på sidan 74 och jag har otaliga gånger grubblat kring dess innebörd. Rad är synd att säga, det handlar om fyra ord. Fyra otroligt stora ord.

”Restlös bejakelse av ödet.”

När Hammarskjöld skriver dem har han gått igenom krisens år och det är sista noteringen innan han anger nästa notering med ett datum, nämligen den 7 april 1953. Det är den dagen Hammarskjöld utses till FN:s Generalsekreterare. Vidare skriver han denna mening, som jag på olika sätt ser som en nyckel till förståelsen av Hammarskjöld som person..

”Den som lämnar sig själv i Guds hand står fri mot människor: han är helt öppen därför att han ger dem rätt att döma.”

Överlämnandet till Gud handlar för Hammarskjöld att helt stå i Guds tjänst, oavsett vad människorna runt omkring säger eller gör. Allt bygger på tilliten mellan honom och Gud. Han restlös bejakar vad än framtiden bär med sig, eftersom han vet att han är i Guds händer.

Ett slående exempel på detta är Hammarskjölds kraftfulla agerande i krisens Kongo och hur han retade upp Sovjetunionen och dess ledare Nikita Chrusjtjov till den grad att han krävde att Hammarskjöld skulle avgå. På det svarade Hammarskjöld att personen Hammarskjöld betyder ingenting, men det gör institutionen.

För mig vittnar Hammarskjölds ledarskap om en styrka att mitt i stormen stå stadigt och samtidigt vara ödmjuk i att bortse från egen ambition eller makt utan istället lägga allt ljus på FN som organisation. Det är här nyckeln kommer in utifrån det han skriver om ”bejakelse av ödet” samtidigt som han tillträder år 1953. Att helt lämna sig åt Gud gör nämligen att han står helt fri mot andra människors dömande, oavsett om det handlar om ett dömande som är positivt eller negativt. Det handlar helt enkelt om restlös bejakelse av vad som än kommer.

Jag har lärt mig mycket utifrån Vägmärken. Jag försöker gå i Hammarskjölds fotspår. Det är en lärdom som mycket handlar om det restlösa bejakandet av ödet. Mitt liv står helt i Guds tjänst och karriärsträvan, maktpositionering eller individuellt varumärke är helt underordnat Gud. En restlös bejakelse innebär att överlämna sig själv till något större än mitt eget självförverkligande. Det handlar i Hammarskjölds fall om att ära Gud genom att se sig som det allmännas redskap, oavsett hans egen drivkraft.

Det är här Guds närvaro kommer in i Hammarskjölds liv som vägen till att inte tappa fotfästet. Ett liv med djup förankring i stillhet och bön gör det möjligt att urskilja Guds vilja kontra sin egen vilja. Det är disciplinen som möjliggör närvaron. Allt detta leder till en frigörelse från omvärldens dömanden eller tyckanden. Det är tilliten och förankringen i relationen med Gud som är det viktiga och därför spelar beröm eller negativa kommentarer från andra människor mindre roll i ens liv. Det är vad jag uppfattar som Guds vilja och mitt eget gensvar på det som är det väsentliga.

För mig tog det många år innan jag förstod att restlös bejakelse verkligen innebär att helt släppa taget. Det är där där Hammarskjöld befinner sig och det är där Jesus befinner sig i Getsemane. Det är där du som människa förenas med Gud och närvaron blir påtaglig.

Är det något Getsemane har lärt mig så handlar det om att förenas med Gud. Det handlar om att släppa taget och ensam låta sig falla in i Guds armar.

Det är stor skillnad på att hela tiden sträva efter att bli bättre, förbättra sig, få mer likes på sociala medier, spänna bågen ännu mer för att uppfattas som en god människa i Guds ögon kontra att helt lägga sig platt och erkänna att jag är bara människa med alla mina fel och brister.

Att leva upp till Jesus nivå är svårt, helt enkelt omöjligt, men Hammarskjöld har givit mig några nycklar till hur jag vill leva. Att leva med närvaron ständigt med mig handlar om ett liv i stillhet och bön. Ingen människa är en ö och livet ska levas tillsammans.

Pax!

/m