Lämnar Svedala…och Höör sen…

Ja, då är dagen kommen! Igår var min årsdag för min prästvigning och med det även min sista dag som präst i Svedala. Denna församling som har varit helt fantastisk bär jag nu vidare i mitt inre. Alla gudstjänster, andakter, möten…ja, alla ögonblick med dessa underbara människor som jag fick förmånen att träffa. Det kommer att vara speciellt att åka åt ett helt annat håll från Hyllie idag. För nu väntar Höör. En vän till mig skämtade och sa ”Svedala är bäst…och Höör sen”. En ordvits jag bär med mig vidare in i det nya.

Igår var det som sagt ett år sedan min prästvigning. Det har varit ett år fyllt med nåd och tacksamhet. Visst kan det låta som ett stort steg från mitt tidigare liv som regiondirektör eller HR-direktör men jag jämför egentligen inte. Jag bär alla mina tidigare yrken, erfarenheter och minnen inom mig, och alla dessa är en del av den jag nu är och har blivit. Det här med jämförelser är något som andra får göra, inte jag.

Jag kan dock förstå att det finns det här mänskliga behovet av att jämföra både sig själv och sina prestationer med andra men även i jämförelse mellan sitt nuvarande jag och det tidigare. För innerst inne verkar vi människor aldrig bli nöjda. Våra förväntningar verkar alltid vara högre än vad verkligheten ger. Vi verkar ha en ständig törst efter mer, större, högre, bättre, något nytt, något annorlunda…eller vad det än må vara. Vi verkar ständigt vara på väg.

Alla våra nyårslöften är ett exempel på den här jämförelse- och förväntan som jag tycker genomsyrar mänskligheten. Problemet är bara att vi kommer aldrig bli nöjda, vi kommer aldrig nå fram och det skapar ett stort gap mellan det förväntade och verkligheten, vilket gör att vi ibland fylls av ett inre mörkt tomrum.

För egen del försöker jag i möjligaste mån leva så mycket som möjligt i nuet. Självklart har även jag förväntningar på framtiden och gör en del jämförelser, jag är ju bara människa, men vid dessa tillfällen brukar jag försöka att styra mina tankar och därmed mina känslor bort från dessa vägar. För oavsett om jag i nuet råkar ut för svårigheter eller mår dåligt eller befinner mig på någon särskild fin glädjestund längs livsresan så är dessa stunder, toppar och dalar, en naturlig del av livet. Ibland mår du dåligt och ibland mår du bra, så är det bara.

När jag under 1980-talet började läsa Marcus Aurelius och alla dessa stoiska filosofer slog det mig att de hade en stor poäng med att stå kvar i lidandet ibland. Negativa känslor och tankar är en naturlig del av livet och ska uthärdas. För egen del kan jag tycka att dagens beteendevetare och psykologer kanske allt för mycket siktar in sig på snabba punktinsatser som ska råda bot på någon speciell ångest eller fobi. De psykiatriska diagnoserna ökar dessutom och jag tänker i mitt stilla sinne att det kanske till viss del beror på att vi har för lite stoicism inom oss, det vill säga att ett visst mått av otillfredsställelse, frustration, irritation, lidande hör faktiskt till en naturlig del av livet och har så varit och kommer så att vara i hela mänsklighetens historia.

Dagens beteendevetare som i terapeutisk välmening vill råda bot på patienten/konfidentens obehag närmar sig ibland enbart hantverket att parera det obehagliga, men roten till det onda består. Det är min uppfattning och i Socialstyrelsens senaste rapport över psykisk ohälsa syns det tydligt att det är just ångest/obehag känslor som terapeuter försöker att behandla. Frågan är hur många terapeuter som säger till sina patienter ”att vara lite mer stoisk”, vilket säkert skulle vara rätt recept för många, vilket kanske inte tas emot allt för väl av patienten?

Frågan är kanske egentligen ifall det ändå inte ligger något i det här med människors orimliga förväntningar på att framtiden ska vara så mycket bättre än dagens? Kanske har jag mognat med åren men mina förväntningar är ytterst modesta på vad som jag ser framför mig, realistiska men inte för ambitiösa. Jag tror att det är nyckeln till mycket. Att vara närvarande i nuet, trots att det ibland uppkommer obehagliga tankar och jobbiga känslor.

Att vi lider ibland är helt enkelt en naturlig del av att vi är människor och inte gudar. Att vi misslyckas ibland och att förväntningarna som vi bär på inte infrias behöver inte påverka oss allt för mycket. Så är livet.

För egen del lämnar jag nu Svedala och påbörjar mitt nya värv i Höör. Visst finns det förväntningar inom mig, men jag låter nuet få råda i varje ögonblick. Det är så jag möter vad som än kommer längs min väg…och jag har Gud vid min sida, eller som Hammarskjöld skriver precis innan han blir FN:s generalsekreterare, ”Icke jag utan Gud i mig”.

/m