Hommage till Far och Farbror i Flen

Jag lever mina dagar i södra Skåne eller Kalmartrakten. Mina föräldrar bor i Flen, 53 mil från Malmö. Det är bara att konstatera att det är alldeles för långt bort från mig. Jag vill ha dem närmare, men nu är det som det är.

Är emellan två arbeten och har några dagar ledigt. Passar naturligtvis på att besöka mina föräldrar. Förutom alla somrar och ett och annat jullov som spenderats i Kalmar är det här den staden där jag är uppvuxen och där de första 19 åren av mitt liv tog sin plats. Jag flyttade härifrån år 1988 och har egentligen bara åkt tillbaka de gånger jag har hälsat på mina föräldrar sedan dess. Nu spenderar jag några dagar här och det är en märklig känsla.

Även om jag rent intellektuellt har följt med i förändringarna i staden så har inte det känslomässiga gjort det. Att Stenhammarskolan har byggt in sin innergård har jag naturligtvis sett tidigare men varje gång jag nu springer förbi där på mina löprundor så är det fortfarande den gamla innergården som jag ser framför mig. Likaså är det för Nybbleskolan eller för vilken gata som helst som ändrat utseende. I mitt huvud är det precis som om det fortfarande var år 1988.

Mitt liv har gjort en resa sedan jag lämnade staden. Medan jag springer mina löprundor genom denna stad och noterar den förändring som skett funderar jag på värdet av ett liv. Har mitt liv ett värde, utifrån grunden från min barndom härifrån Flen? All barndomstillbakablick skapar kanske en slags själslig tankeresa om ens livs värde? Det blev så här av livet när jag summerar det!

När jag åter springer på Flens gator är jag en äldre man och ingen ungdom längre. Det är med en äldre mans ögon jag ser på en stad som jag lämnade som tonåring. Det är med en äldre mans erfarenhet i ryggen som jag nu ser tillbaka på mitt liv därifrån allt började. Kanske försöker jag rekonstruera det förflutna för att försöka förstå nuet? Den naiva tonåringen är inte naiv längre men kanske lika nyfiken på livet?

Passar på att vara medvandrare längs min Fars och Farbrors dagliga vandringar under mina dagar här. De har under flera år gått runt omkring Flen på olika rundor. Alltid samma rundor. På måndagar är det Löten och Jättuna-rundan. På tisdagar går Far på morgongymnastik i sporthallen, men om han inte gör det tar de Solstugevägens runda i skogen. På onsdagar går de runt Brogetorp och Orresta. På torsdagar blir det ut till Ekborgen och upp till Värmeverket och tillbaka. På fredagar blir det Lida-rundan förbi Stenhammars slott. Under helgen vilar de. Så här har det pågått under flera år. Ibland blir det inhibitation för andra inbokade aktiviteter eller alltför ihållande regn, men annars går de där, vandrandes sida vid sida, bröderna.

Jag är en lyssnande fluga längs deras vandring och hör på hur de berättar anektoter från deras barndom följt av hur de ser på tillståndet i världen och livets upp och nedgångar. Det är en otrolig förmån och jag njuter av varje steg. Tänker på det här med att åldras och det meningsfulla i livet. Mina insikter från mitt eget liv men även från exempelvis Camus tes om Sisyfos, Johannes av Korset och inte minst Dag Hammarskjölds texter kring att alltid sträva framåt kommer upp i mina tankar. Både Johannes av Korset och Dag Hammarskjöld beskriver att människan måste sträva framåt, trots lidandet och trots mörkret, eftersom det är vägen till själens medelpunkt, vägen till Gud.

När jag smygtittar på bröderna där de vandrar så noterar jag deras synkroniserade steg. Det är som om de vandrar i takt. Den ena lite mer hjulbent än den andra, medan den andra vinklar ut sina fötter lite mer. Dock alltid vandrandes i samma takt med samma ben framför det andra. Det är som att de har ordinerat livsvilja genom att vandra i takt.

Jag skulle gärna vilja ordinera livsvilja eller ta över någon annans liv för att lätta på dennes börda ibland men så är ju inte livet. Inom den existentiella hälsan handlar det mycket om att acceptera och respektera. Att inte ge upp. Det finns alltid skäl till att leva, ibland är mörkret och tunnelseendet till ett djupt hål det enda människor ser, då är det existentiella samtalet ofta något som kan vara en bit på väg att ändra riktning.

Här tänker jag att Viktor Frankl och hans bok, Livet måste ha en mening, säger något värdefullt. Meningsfullhet i livet handlar om att göra en kreativ insats eller handling, att uppleva något eller möta någon, men allra viktigast är att finna vägen till mening i livet.

”Även det hjälplösa offret för en hopplös situation, en människa som möter ett öde som hon inte kan förändra, kan höja sig ovanför sig själv, kan växa utöver sig själv och därigenom förändra sig själv. Hon kan förvandla en personlig tragedi till seger.”

Tänker att Frankls bok kan sammanfattas i tesen att det egna livet aldrig kan vara det enda självändamålet för ens liv. Att leva som människa i denna värld innebär att vara vänd mot något annat än sig själv, något större, något utanför sig själv. En livsuppgift vars riktning inte är en själv, utan mot andra människor och eller Gud. Med en tydlig vision att göra världen och livet bättre för fler än sig själv.

Det är vad jag går och tänker på när bröderna pratar om någon gammal barndomsvän från Hälleforsnäs. Jag njuter!

/m