Nya förbund, nya löften…historien upprepar sig!

I går höll jag min avskedspredikan i Svedala kyrka. Det är med sorg i hjärtat som jag lämnar den församling jag har älskat att verka i från den första stund jag närmade mig kyrkan. Nu är mitt adjunktsår slut och jag tar med mig mängder med erfarenheter och nya vänner.

I gårdagens predikan tog jag avstamp i ett svagt ögonblick när jag gjorde ett nytt löfte för mig själv. Vi är ju inne i januari månad, en månad som handlar mycket om nystarter. Om förändringar. Det är många som brukar avsluta december månad med att avge ett nyårslöfte. Häromdagen under fikastunden i församlingshemmet kom vi att prata om nyårslöften och jag tror att jag svarade att jag inte hade gjort något, men sedan kom jag på att i ett svagt ögonblick precis innan tolvslaget hade jag sagt att jag skulle hålla mig undan från chips och ostbågar under ett helt år.

Så onödigt löfte för jag vet ju med mig att nu i januari går jag ut stenhårt och är hård mot mig själv för att verkligen hålla det jag har lovat, men sen börjar jag slappna av mer och mer och kanske börjar fuska lite smått och tänker ”ett litet undantag gör nog inte så mycket”, och sen är man helt plötsligt tillbaka i sina gamla vanor. Sen när nästa december kommer igen så ger jag ett nytt nyårslöfte, och sen går det kanske likadant igen. Historien upprepar sig, som man brukar säga.

Allt det här ”outade” jag i predikan för hela den samlade gudstjänstförsamlingen så jag tänker att jag nu har lite press på mig att lyckas, eftersom hela församlingen numer vet mitt nyårslöfte. Då borde jag ha bättre chanser att lyckas. Tycker ni inte det?

Att historien upprepar sig kan man även se i bibeln, och när jag tänkte på det här med löften och att historien upprepar sig använde jag mig av det till min predikan. Gårdagens tema var Jesus dop och jag har ofta återkommit till frågan varför Jesus, Guds son, behöver döpa sig. Varför behöver Guds mänskliga gestalt på jorden döpas? Då brukar jag tänka på den röda tråden genom hela Bibeln och att historien upprepar sig och naturligtvis på vatten och Ande.

Om vi tar det från början så är begynnelsen alltid ett bra ställe att börja på.

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ’Ljus, bli till’, och ljuset blev till.”

Så börjar det allra första kapitlet i bibeln, och där berättas det hur Gud skapar. Och det finns två saker att lägga märke till i de här raderna, två saker som finns med när Gud skapar, nämligen vatten och Ande. Läser man en gammal bibelöversättning står det ”Guds Ande svävade över vattnet”.

Vatten kan stå för både liv och död. Vi är beroende av vatten för att kunna leva, vi behöver det till att dricka och för att hålla oss rena. Men vatten kan också vara någonting skadligt. Det märker vi inte minst när det blir någon stor katastrof, till exempel en översvämning eller en tsunami.

Anden, till skillnad från vatten, står alltid för liv, så när vatten och Ande möts, då innebär vattnet alltid liv. Och det är det som händer i begynnelsen… Gud skapar, vatten och Ande möts, och livet blir till.

Sedan vet ni fortsättningen. Till en början är allting bra, människan lever tillsammans med Gud i Edens trädgård. Men efter ett tag så väljer människan att vända sig bort från Gud, och då bildas en spricka mellan Gud och människan. Människorna blev ondare, själviskare och till slut bestämde sig Gud för att använda sig av vattnet igen…nämligen som en flodvåg över hela världen…allt för att börja om.

Men en person lyssnade på Anden så när vattnet kom innebar det liv för honom. För alla de som inte lyssnade till Guds Ande innebar vattnet död, men för Noa innebar vattnet liv.

Och sen ser vi hur historien upprepar sig. För när översvämningen kom blev hela jorden täckt med vatten. Men vad händer sen? Jo, då står det att Gud lät en vind blåsa över jorden, och vattnet började sjunka undan. Gud skickade en vind över vattnet, Gud skickade sin Ande över vattnet, och livet kunde börja om. Gud sluter ett förbund med Noa, nya löften från människorna görs…en nystart.

Sen hoppar vi fram en bit historien, och då kommer vi fram till Mose. Ni känner till flykten från Egypten. När israeliterna får höra att en armé är på väg mot dem för att hämta tillbaka dem så befinner de sig vid ett hav, och då blir de rädda, för de inte kan fly åt något håll.

Men då talar Gud till Mose och säger ”Säg åt israeliterna att dra vidare. Lyft din stav och sträck ut din hand över havet och klyv det, så att israeliterna kan gå torrskodda tvärs igenom havet”. Mose gör precis som Gud säger, och vad händer då? Jo, då kommer en stark vind över havet, och den vinden blåste hela natten. Och där vinden blåste fram, där delades vattnet, så att folket kunde gå igenom. Vinden (Anden) gjorde att folket kunde ta sig igenom vattnet. Men när faraos armé kom efter dem, då strömmade vattnet tillbaka, så att de blev uppslukade av havet. För faraos armé, som inte lyssnade till Guds Ande, innebar vattnet död, men för israeliterna, som lyssnade till Guds Ande, innebar det liv.

Efter att Gud räddat folket ut ur Egypten, då ingår Han ett förbund med dem. Det förbundet innebar att folket skulle vara Guds folk att de skulle höra till Honom och lyda de bud Gud gav dem, och att Gud skulle ta hand om sitt folk och välsigna dem. Det här förbundet blev också början på någonting nytt för människan, ännu en nystart. Historien upprepar sig dock. Människorna fortsätter att trotsa och göra sprickan mot Gud stor.

Då hoppar vi fram ytterligare en bit i historien och kommer fram till gårdagens evangelietext, som handlar om när Jesus blir döpt. Det är en rätt konstig text, kan man tycka. För Jesus blir döpt av Johannes, och det dop han döper med är ett omvändelsedop, alltså ett dop som handlar om att lämna gamla synder bakom sig för att börja om på nytt. Men Jesus, han är ju syndfri, och därför behöver han egentligen inte döpas. Så tänker i varje fall Johannes Döparen, och därför säger han till Jesus ”Du behöver väl inte bli döpt av mig? Det är ju jag som behöver bli döpt av dig!”. Men då svarar Jesus honom genom att säga ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.”

När han har sagt det går Johannes med på att döpa honom. De går ut i Jordanfloden tillsammans, och där blir Jesus döpt av Johannes. När han kommer upp ur vattnet, då öppnar sig himlen och Anden kommer över honom som en duva. Vattnet och Anden möts ännu en gång. Sen hörs en röst från himlen som säger ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”

Då är vi tillbaka till löftena och varför Jesus behövde döpas…för jag tror att det har att göra med att dopet är början på någonting nytt. Det är startskottet för en ny period i historien, det är början på det nya förbundet. Hur Jesu liv såg ut innan han döptes vet vi inte särskilt mycket om. När Jesus har döpts, då börjar det hända saker. Det är då han har sin verksamma del av livet – det är nu han börjar predika, undervisa och göra under. Det är nu han samlar sina lärjungar och reser runt över landet för att sprida budskapet om Guds rike. Och hela den här perioden, den börjar med ett dop.

När människorna blir döpta av Johannes, då gick de ner i floden smutsiga, och i dopet blev de renade. De fick omvända sig från sina synder för att börja om på nytt. Men när Jesus går ner i floden, då är han redan ren. Så istället för att tvätta bort sina synder i dopet gör han det motsatta, han tar på sig synder och kommer upp ur floden smutsig. Han tar på sig folkets synder, dina synder och mina synder, och de synderna bär han på sig ända fram till korset, där han dör tillsammans med alla människors synd. Det är det som är det nya förbundet – Guds löfte att rädda sitt folk – och det förbundet börjar med ett dop, ett dop där vatten och Ande möts.

Historien upprepar sig och jag kommer nog alltid hålla på med olika nyårslöften…jag är människa…inte Gud…jag gör fel och misslyckas men när jag har det som tuffast blundar jag mina ögon och känner Anden och lyssnar. För det finns enbart en av mig, har alltid bara funnits en av mig och kommer så alltid att vara. Så är det för oss alla. Vi är unika och som sådana kan vi var och en alltid lyssna på rösten som säger:

”Du är min älskade, du är min utvalde.”

/m