Har svårt för människor som skyller på andra

När jag idag läser ännu en gång Thomas Manns lilla skrift, Tyskland och tyskarna, så är det för att förstå min samtid. Det kan låta märkligt att ta till en sådan gammal skrift för att förstå min samtid men jag har svårt för samtidens politiker, oavsett politisk färg, när de hela tiden skyller på varandra när olika samhällsutmaningar kommer på tal. Att få vända sig till historien kan vara en utmärkt ingång för att ta lärdom kring nuet.

De flesta av oss känner till denna 1900-talsgigant, Thomas Mann, som kanske mest är känd för sin roman Bergtagen eller Huset Buddenbrook som enligt många låg till grund för hans Nobelpris. För egen del har jag alltid återkommit till den betydligt mindre skriften, Tyskland och tyskarna, som skrevs för att försöka förstå hur det kunde gå så fel, att det tyska folket kunde sätta sitt hopp till en tysk diktator som ledde landet till andra världskrigets fasansfulla krigsskådespel samt den raspolitik som genomfördes i systematisk skala. När Tyskland i sviterna efter första världskriget vände sig till en ökad nationalistisk åskådning gjorde Mann tvärtom. Från att ha hyllat det första världskriget som en nödvändighet blev han demokratins stora försvarare och tvingades i exil i slutet av -30 talet. Han tog sin tillflykt till Amerika och det var där han till slut skrev, Tyskland och tyskarna, som en uppgörelse med varför det blev som det blev.

Det är som sådan jag nu läser om skriften, för att förstå varför vår generation verkar göra liknande politiska samhällsresa som -30 talets Tyskland gjorde. Nu för tiden har vi politiker som skyller på ”den andra” sidan så fort vi hamnar i olika politiska kriser, såsom exempelvis el-krisen just nu. På politiska skalan skyller högersidan på att den förra regeringen la ned kärnkraftsreaktorer medan den andra sidan skyller på den införda prismodell som nuvarande regering infört. Sanningen är mer komplex än så och det är där likheten från -30 talets Tyskland kommer in i mitt medvetande.

Mann beskriver det utomordentligt väl i sin skrift, att skilja ”de goda” tyskarna från ”de onda tyskarna”, att skilja på de som ”har rätt” och de som ”har fel”, är något som man kan göra i efterhand. I en nutid är det alltid lätt att skylla på den andra sidan men likväl är det något som är fel att göra, för vi som lever i en samtid har alltid ett delansvar för rådande situation. Att vara tysk var per definition att vara ansvarig för det som sedan hände var enligt Mann det riktiga, inte att skylla på någon annan.

Det är lätt att hålla med Mann samtidigt så får man läsa skriften utifrån den tidens kontext. Det handlade mycket om att försöka finna ut det specifika tyska och inte det allmänmänskliga som jag försöker leta efter i min samtid. Med det sagt så tänker jag ändå på Mann när jag försöker förstå min egen samtid. För dagens politiker ger enkla svar på komplexa utmaningar och då blir jag fundersam. Som om Ebba Busch verkligen tror att vi går på hennes retorik om att dagens elprissituation i Sverige enbart kan skyllas på den förra röd-gröna regeringen, eller att vi går på Magdalena Anderssons retorik som hon hade i Ekots lördagsintervju att dagens elprissituation beror på högerregeringens nya prismodell. Sanningen är mer komplex än så och det vet ju vi alla, så varför håller dagens politiker på med den här retoriken? Det är då jag vänder mig till Thomas Mann.

För är det något som kan förklara varför -30 talets tyskar vände sig till en diktator så är det Manns skrift. Kan skriften förklara varför vi har politiker som kör retorik som dumförklarar svenska folket? Jag tror det. För skyller man på någon annan så läggs ansvaret för fiaskot där, det är den enkla retoriken, det är den enkla pedagogiska modellen som vår samtids politiker håller på med.

Jag vet inte om ni kommer ihåg Novus och TCO:s undersökning efter förra valet 2022 om hur vi svenskar tyckte att politikerna skött sig den senaste mandatperioden. Något som stack iväg i undersökningen var att svenskarna tyckte att politikerna saknade ansvarstagande och att man skyllde på den andra sidan av politiska skalan för misslyckanden. I dess kölvatten fanns också en bred önskan att politikerna tog mer ansvar och gjorde breda överenskommelser gällande stora, politiska frågor. Man ville helt enkelt ha mindre skyllande på andra sidan och mer uppgörelser. Mer ansvarstagande.

Man kan väl inte säga att det blivit bättre sedan dess, snarare tvärtom. När regnet smattrar mot mitt ansikte på min run streak day 3522 längs Sibbarps strand tänker jag på Mann och vår nutida politiker här i Sverige.

Det är mycket snack om elpriser just nu. Av naturliga skäl. Elpriserna har ju skenat likt en börskurs under -80 talet och här har ju hela politiska skaran ett ansvar, det vet ju vi som varit med ett tag. Att Busch och Andersson skyller på andra sidan gör ju bara att de för ett löjes skimmer över sig. Frågan är varför vi nöjer oss med dessa politiker som hela tiden skyller på andra? Varför inte lyfta oss ytterligare en nivå och fundera på varför vi har fått politiker som alltid svarar att det är den andres fel. Är vi verkligen så korkade att vi nöjer oss med att raljera över det självklara att en oppositionspolitiker säger en sak innan valet och en annan sak efter valet när man hamnar i maktställning. Det är väl inte så konstigt. Det märkliga är att vi har blivit så vana vid att politikerna svarar helt obehindrat att de hade rätt även när de hade fel för de skyller alltid på den andre. Är det den nivån vi vill ha i vårt politiska landskap?

Den här el-priskrisen är mer komplex än att skylla på den andra. Det är en el-marknad som är avreglerad som vissa politiska partier stod bakom att avreglera. Det är en prissättning som marknaden reglerar. Det är en tillgångsfråga som politiskt även handlar om hur vi ska hantera miljöfrågan. Den ena sidan skyller på att den ena sidan avvecklat kärnkraften alltför snabbt medan den andra sidan pratar om att den andra inte hanterade effektskatten rätt. Beskyllningar hit och dit men vi är ju inte så korkade att vi inte kan vår historia. Politiker tycks tro att vi har kort minne men det har vi ju inte. Att skylla på den ene eller den andre är inget vi går på.

Vi som varit med ett tag vet att alliansregeringen fattade beslut år 2009 om avvecklingslagen och att det då återigen blev lagligt att förnya kärnkraften. Det innebar att det inte längre blev något förbud om att bygga ny kärnkraft, med vissa förbehåll förstås. Man fick bara bygga på vissa särskilda platser mm. Samtidigt ville ju alliansen minska beroendet av kärnkraft. Ni kommer väl ihåg resonemanget om ”det tredje benet” med det förnybara. Just då hade väl inte det här med avvecklingslagen någon speciell betydelse. Historiskt kanske effektskatten har haft större betydelse. Ni vet den skatt som infördes år 2000 på kärnkraft. Den infördes ju efter en politisk debatt om det här med ”överpriser” som man tyckte att el-leverentörena tog. Sedan följde ju ett antal år då olika regeringar höjde den här effektskatten. Socialdemokratiska regeringen år 2006 och alliansen 2008 och slutligen S+Mp+V innan elpriserna sjönk och då blev ju effektskatten en sådan belastning för elproducenterna (närmare en tredjedel av kostnaden blev en skattekostnad) och då tog den förra regeringen bort effektskatten i samband med energiöverenskommelsen år 2016. Man kan således säga att det finns två energiöverenskommelser, dels 2009 där allianspartierna kom överens om att man accepterade utbyggnad av nya kärnkraftsreaktorer men att kärnkraften skulle bära sina egna kostnader, det vill säga utan statliga subventioner. Samtidigt beslutades att subventioner skulle ges till vindkraft och solkraftverk. Överenskommelsen som offentliggjordes den 5 februari 2009 innebar ett genombrott för de borgerliga partierna som fram tills det datumet varit splittrade i energifrågan, framförallt med anledning av Centerpartiets tidigare motstånd till kärnkraft. Sedan kom överenskommelsen med bred politisk enighet år 2016 med målet om 100% förnybar elproduktion år 2040 där det slogs fast att avvecklingslagen om kärnkraft inte kommer att återinföras. Kärnkraftsparentesen blev förlängd genom att inom ramen för maximalt tio reaktorer tillåta nybyggnation på befintliga platser. Tillstånd kunde ges för att successivt ersätta nuvarande reaktorer i takt med att de nådde sin ekonomiska livslängd.

Tanken var ju att skapa långsiktiga spelregler för elmarknadens aktörer. Mycket handlade om att skapa förutsättningar för att allt kring el skulle hanteras av marknaden. I början diskuterades exempelvis el-certifikat, som senare togs bort. (En parentes är att även vi som då var regiondirektörer hade diskussion vid några möten om det här med el-certifikat för att säkra elen för våra respektive regioner…men det är en annan diskussion).

Med den här historiegrunden kan man väl säga att alla partier, förutom i vissa fall V, har äran att kunna säga att man är delaktig i dagens elpolitiska situation. Med de regler som nu gäller är det därmed svårt att säga att den ena eller den andres sida har varken rätt eller fel. Efter år 2016 är det således en marknadssituation som avgör hur el-producenter agerar. Allt utifrån politiska överenskommelser där de flesta politiska partierna varit med. Att då skylla på den ena eller den andra är naturligtvis inget som vi väljare i detta avlånga land tycker är så särskilt klokt. Vi vet att sanningen är mer komplex än så. Vi är inte korkade, eller?

Vi är tydligen dock så korkade att vi tillåter våra politiker att alltid skylla på den andra sidan. Trots att vi vet att sanningen är mer komplex än så. Det tycks dessutom som att vi accepterar politiker som medvetet, som retorik, alltid säger att man i alla tider hade rätt. Oavsett om man var i opposition eller i maktposition. Är vi verkligen så korkade?

Är det inte så att vi vill ha politiker som står för en viss politisk inriktning och som för fram det. Som står för sin politik och inte pratar om andras politik. Som inte skyller på andra utan utgår hela tiden från sitt. Vi fattar att det är en sak att säga att man vill sänka bensinpriset med X% innan valet (Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson) men att det blir ett annat resultat efter valet då man sitter vid makten. Vi fattar att man kan hålla fram en dammsugare som oppositionspolitiker (Ebba Busch) och raljera kring den då förda regeringens politik och sedan i maktsituation tvingas ändra sig helt och själv föra fram dammsugarens avhållande. Vi fattar det.

Det som vi inte fattar är varför man inte säger som det är. Det vill säga att ”jag sa det där som opposition och det här säger jag som makthavare”. Att erkänna att det är skillnad. Att erkänna att jag hade fel. Att erkänna att vallöften är en sak och att realpolitik är en annan. Att erkänna att sin egen politik framförd i opposition är en annan sak än realpolitik i maktposition. Det sägs ju att vi får de politiker vi förtjänar och just nu verkar vi vilja acceptera politiker som skyller på andra och hävdar att man alltid haft rätt. Är vi verkligen så korkade?

Thomas Mann har lärt mig att vi alla har ett ansvar, även om vi inte är direkt inblandade, för vi är alltid människor i ett stort sammanhang. När ska vi alla börja ta ansvar och inte skylla på andra?

/m