Tankar under en morgonjogg i Tinnerö

Jag ger mig av en aning senare än vad brukligt är på mina morgonjoggar. Har unnat mig en sovmorgon ända till 8 idag. Det är söndag, andra advent, och sista gången för detta besök i Linköping som Tinnerö eklandskap blir mitt andningshål. Löpningen går förvånansvärt lätt och jag njuter av varje steg och dess tassande på grusvägarna och stigarna.

Har tidigt på morgonen läst att syriska rebellstyrkor med diverse olika grupperingar har lyckats störta al-Assad i Syrien. Tydligen har han redan flytt Damaskus. Världens olika krigsskådespel blir min inre resa denna löptur. Den 10:e december varje år infaller Internationella dagen för mänskliga rättigheter som instiftades av FN år 1948, och på tisdag infaller detta års internationella dag. Jag är en varm anhängare av dess anda i form av att skydda och främja alla människors rättigheter och lika värde. Rättigheterna är universella och gäller för alla människor. Rättigheterna är ovillkorliga, men just nu är det väldigt många humanitära katastrofer som pågår runt om i världen för att det ska kännas som en fullgod efterlevnad av FN:s stadgar för mänskliga rättigheter. Nu väntar väl en ny flyktingkatastrof i Syrien.

Det är mycket som händer i mellanöstern och det är sannerligen en komplex situation där dåtid och nutid faller samman i en slags hopplöshet kring framtiden. Varje enskild människa och enskild gruppering verkar äga sanningen om just varför vi har hamnat i denna situation och vad som behöver göras åt situationen. De mänskliga rättigheterna för människorna som verkar och bor i dessa områden hamnar tyvärr långt bort i prioritet när maktens män (för det är i princip enbart män i dessa länder) försöker agera politiskt med det de har att ta till i form av retorik och vapen. Hur hamnade vi här?

När den förra regeringens UD kom ut med sina olika bedömningar om situationen i olika stater brukade jag ta del bland annat bedömningen av hur det går med utvecklingen av mänskliga rättigheter i exempelvis Palestina-området. Jag kommer ihåg rapporten från 2019 vilket var en osedvanligt nyanserad bild över staten Israels arbete med mänskliga rättigheter. Där berördes naturligtvis även ockupationen av landområdena och det upptrappade våldet. Inte minst racketattackerna från Gaza mot civila mål i Israel. Jag slogs dock över hur det betonades att staten Israel är uppbyggd enligt rättsstatliga principer och att det i sig skulle vara en garant för bland annat arbetet med mänskliga rättigheter i området. Med tanke på allt som skett i Gaza efter Hamas vidriga terrorattack så kan man verkligen undra om 2019 års konstaterande att den rättsliga staten som garant är trots allt ingen garant för mänskliga rättigheter.

När jag springer längs Tinnerös åkermarker och njuter av mina löpsteg kan jag inte låta bli att kontrafaktiskt gå tillbaka i tiden och fundera på vad som skett ifall inte Oslo-processen misslyckats? Tvåstatslösningen var nära men samtidigt härskade ayatollorna i Iran och PLO är något annat än en politisk aktör i en rättstat. Hamas grund i att verka i denna komplexa situation kanske hade sett annorlunda ut ifall Oslo-processen lyckats?

Jag har precis läst Magnus Ranstorps bok, ”Hamas: Terror inifrån”, för att få en inblick i hur en terroristorganisations logik, om det nu finns någon logik, ser ut. Det är en fascinerande läsning som ger en inblick i Hamas grundande fram till terrorattackerna den 7 oktober. Genom att undersöka Hamas historiska utveckling belyser boken på ett fascinerande, men även skrämmande sätt, hur en terrororganisation frodas och växer och hur en framtida tvåstatslösning kan te sig. För något som allt sedan oktober förra året varit något av en gåta för mig är hur Hamas kunde bli så starka och hur Israel kunde underskatta denna organisation så fatalt?

Rent militärt var ju angreppet den 7 oktober en framgång för Hamas, enligt Ranstorp hade Hamas förberett sig över 10 år för denna operation. Den israeliska militären var mycket i Västbanken och koncentrerade sig på skyddet av de illegala bosättarna istället för skyddet för de som bodde nära Gazaremsan på israelisk mark. Israel regeras också av en högerregering som jag kallar högerextremister och denna har visat med tydlighet att de vill begrava demokratiska värderingar, vilket påskyndat Hamas och dess allierade i Iran att påskynda dessa destruktiva handlingar.

Benjamin Netanjahu har ju hela tiden ansträngt sig för att förhandlingar med Palestinska företrädare ska misslyckas. Han har nämligen aldrig velat ge upp de ockuperade områdena, jag tror helt enkelt inte han vill ha en palestinsk stat, en tvåstatslösning. Här har naturligtvis Hamas kunnat frodas. Efter Obamas presidentperiod med försök till förhandlingar begravde ju Trump och Netanjahu dessa förhandlingar. Något som Biden-administration har fortsatt med. Eftersom de palestinska myndigheterna inte riktigt fungerar sökte naturligtvis palestinier i ren frustration sig alltmer till en organisation som Hamas. I denna miljö växte Hamas och lovade att slå till, med hopp om brett stöd från övriga araballierade.

Häftigheten och den oproportionella motattacken från Israel efter terrorattacken den 7 oktober har dessutom skapat en polarisering som övergår allt sunt förnuft. Som exempel kan nämnas att de palestinska invånarna på Västbanken blir allt oftare offer för våld från fanatiska bosättare. Otroligt tragiskt, inte minst ur ett perspektiv som kallas mänskliga rättigheter. Israel har envist hävdat rätten att försvara sig efter Hamas terrorattack men det är svårt att bortse från den brutalitet som drabbar civila palestinier där över 70% som dödats av israelisk militär är kvinnor och barn. Efter att ha läst Ranstorps bok förstår jag Hamas taktik med att använda sin egen civila befolkning som mänskliga sköldar i detta krig. Vidrigt.

Begreppet folkmord är det som Internationella brottsmålsdomstolen nu använder om israeliska statsledningens agerande i detta krig. Oavsett historien, Hamas frodande, terrorattacken den 7 oktober så är det svårt att inte hålla med ICC. Israels totala belägring av Gaza, med avstängning av vatten, el och mat, samt inskränkningar i tillgången till sjukvård och avhumaniserade åtgärder tillsammans med urskillningslöst bombande gör det svårt att tycka annorlunda.

Den tvåstatslösning som Oslo-processen var inne på är långt borta. Avståndstagande från FN:s stadga om mänskliga rättigheter samt demokratins liberala principer spelar hela den här situationen i händerna. Populismen i Israel och väst samt auktoritära strukturer i arabländerna gör att båda sidorna häller bensin på elden.

När jag tassar hemåt från Tinnerö eklandskap kan jag inte låta bli att fundera över om staten Israel, de Palestinska representanterna och hela det internationella samfundet inte hade givit upp fredsprocessen, som Oslo ändå initierade och som var så sent som under Obamas presidentperiod högst aktuell, skulle Hamas verkligen ha kunnat utföra denna terrorhandling? Och om staten Israel upphört med sin bosättarpolitik, skulle verkligen detta krig ens funnits?

En sak är dock säker…om alla levt efter FN:s stadga om Mänskliga rättigheter skulle världen verkligen vara en bättre värld för oss alla.

/m

Följ mig gärna och ge ett litet bidrag på min resa ned till run streak 10 år. Swish/qr-kod här nedanför: