Förlåtelse ligger där och skaver

Jag springer förbi min gamla arbetsplats under min morgonjogg här i Linköping. Klockan är strax efter 07:00 på morgonen. Det är dag 3514 på min run streak och jag är tillbaka vid regionkansliet. För 7.5 år sedan gick jag ut ur dörren och har inte varit tillbaka sedan dess. Jag stannar upp vid dörren och säger,

”Fader, förlåt dem, för de visste inte vad de gjorde”.

Jag lämnar regionkansliet och springer vidare. Tänker på Hammarskjöld. Det är påsk år 1960. Dag Hammarskjöld sätter sig vid sitt skrivbord i våningen på 73:e gatan i New York. Det är den första anteckningen det året. Han skriver,

Förlåtelsen bryter orsakskedjan genom att den som ”förlåter” – av kärlek – tar på sig ansvaret för följderna av vad du gjort. Den innebär därför alltid ett offer.

Jag har ägnat många timmar de senaste 30 åren till att grubbla kring dessa rader. De innehåller de typiska Hammarskjöldsliknande orden såsom förlåtelse, orsakskedja, kärlek och inte minst offer. Orden är teologiska av sin natur och det är inte konstigt att tankarna dras till Hammarskjölds inledning i sin bok om att dessa rader är hans ”förhandlingar med mig själv – och Gud”. Förlåtelse är svårt. Det är något vi människor gör, men är det vår sak att göra?

Jag har skrivit en bok i ämnet, Jag är paria, om vem som kan be om förlåtelse och inte minst för vad och sedan har jag skrivit en kandidatuppsats i teologi om ämnet, där försonings- och förlåtelseprocessen mellan Svenska kyrkan och samerna granskades. Jag kommer helt enkelt inte runt ämnet förlåtelse. Det ligger där som en slags sten i höger löparsko när man precis har kommit in i andra andningen. Förlåtelse ligger där och skaver.

Jag brukar ibland bläddra i min konfirmationsbibel. Egentligen bara av nostalgiska skäl. Eftersom jag är konfirmerad i början av -80 talet så är det den nya NT-varianten, NT-81, som finns. Det här är således mellanperioden innan Bibel 2000. Det finns få anteckningar i min konfirmationsbibel, men det finns en vers som är understruken. Det är när Jesus hänger på korset och ser ned på sina bödlar, de romerska soldaterna, alla människor som står där, sin mor, Johannes och Maria Magdalena. Enligt Lukas sa Jesus,

Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör (Luk 23:34)

Ni som kan er Bibel vet att Jesus ofta återkom i sin undervisning kring att vi människor skulle förlåta varandras synder. Han lät det till och med gå in i den bön han lärde lärjungarna som vi fortfarande ber i varje gudstjänst,

Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss (Matt 6:12)

Han själv förlät människor för deras synder och skulder och kort före sin död vände han sig således direkt till sin Fader med en begäran om att han skulle förlåta dem som sett till att han hamnat på korset. Ja, hängandes på korset förlåter han inte själv, utan han ber sin fader förlåta människorna. Har det betydelse i sammanhanget?

Jag tänker att Hammarskjöld har en poäng. Den som förlåter tar på sig ett ansvar. Man bör vara respektfullt medveten om hur svårt det är i en relation med någon annan människa att kunna förlåta. Vilken ansträngning som krävs. Att försöka tvinga fram en förlåtelse är en inre självmotsägelse och att alltför lättvindigt bara kasta ur sig ett ”Förlåt, då” är en pyrrhusseger. Vi bör därför vara tålmodiga om vi själva eller andra behöver en viss tid för att låta förlåtelsen mogna fram. Man får inte ha för bråttom. Den som säger förlåt för tidigt kommer märka att marken inte bär längre fram. Ett förlåt ska göras, men det handlar om att ta förlåtelse på allvar.

Behovet av förlåtelse i vår värld tror jag är väldigt stort. Vi är människor och vi är sociala varelser. Vi hamnar i situationer där både osämja, aggressivitet, missförstånd och våld är en naturlig del av vårt samhälle. Även här tänker jag att Hammarskjöld var inne på något viktigt, nämligen att förlåtelsen bryter orsakskedjan. Utan förlåtelse förblir vi fångna i en ond cirkel av orättfärdighet och ytterst våld. Här tror jag det är viktigt att understryka att förlåtelse är inte blåögd naivitet som slätar över allt. Förlåtelse är ej heller bortträngning som strävar efter lugn och ro. Bortträngning kan aldrig vara en lösning på ett problem. Att svälja sin ilska har alltid ett pris. Förlåtelsen om den är välgrundad möter ondska, ilska och orättfärdighet på ett modigt sätt. Det är det verktyget som finns där vi kan gå vidare sida vid sida.

Förlåtelse är dock aldrig detsamma som att glömma. Det är viktigt. Om vi har blivit utsatta för en djup oförrätt så finns det kvar i vårt minne, det kan sitta kvar både i vårt psyke men även kroppsligt, fysiskt. Blir vi sårade lämnar det ärr efter sig som påminner oss. Förlåtelsen betyder inte att vi glömmer, utan att vi minns annorlunda. Vi minns på ett sätt som inte låter ilskan, förbittringen och agget ligga kvar och förstöra nuet för oss. Förlåtelsen öppnar upp en väg in i framtiden, medan det som ligger där, det som ännu ej blivit förlåtet håller oss fångna i det förgångna.

Förlåtelse är inte en svaghet, utan kräver mod och kräver stor kraft. Det föregås av en tid med oftast stor vånda. Dock är förlåtelse inte detsamma som straffrihet. Ett juridiskt straff är något annat, det sker i en domstol, ett förlåt sker i hjärtat. Förlåtelse är dock inte detsamma som omedelbar försoning. Här är Antje Jackelen, emeritus Ärkebiskop, oerhört tydlig i den försoningsprocess som nu sker mellan Svenska kyrkan och samerna. Hon säger att förlåtelsedelen ”äger inte Svenska kyrkan” och kan därmed inte ställa krav på samerna om och när ett förlåt kan ske. Utifrån Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket har Svenska kyrkan diskuterat det teologiska försoningsbegreppet. På Svenska kyrkans hemsida har det lagts ut områden som de benämner ”försoning i ett teologiskt perspektiv”. Texten börjar med ett konstaterande att om kyrkan har gjort sig skyldig till oförrätter mot en grupp eller gemenskap så behövs det en försoningsprocess i vilken ånger, bekännelse, gottgörelse och förlåtelse är igenkännbara steg på vägen mot en fullbordad försoning. Förlåtelse är därmed en del av försoningsprocessen som lyfts upp i synen på försoning på Svenska kyrkans hemsida.

Den som ber om förlåtelse förväntar sig att den andra parten både kan och vill förlåta. Vi ber Gud om förlåtelse eftersom vi har löftet om att Gud förlåter. Något sådant löfte kan inte begäras av ett folk som lidit under förtryck. En ursäkt uttalas; den kan bejakas och accepteras. Men först och främst är den ett erkännande av den felande partens moraliska ansvar – utan att motparten förväntas svara med att förlåta.

Kanske handlar förlåtelse mycket om en mognadsprocess för en människa. Att förlåta innebär att du lämnar agget och ilskan bakom dig och för vissa kanske det känns som att du lämnar en dold skatt bakom dig. Vissa för sin livsenergi av att vara bittra. Vi kan alltid dra oss tillbaka in i vår känsla av att känna oss oförrättade och då skylla allt på den som gjort oss illa. Detta kan bli som ett sorts beroende. Att hålla fast vid vårt agg är något vi inte vill släppa för då dör något inom oss. Sann förlåtelse befriar oss från denna dystra och olycksaliga skatt. En definition av förlåtelse skulle därmed kunna vara ”att släppa det agg som man är berättigad till och därmed vår längtan efter hämnd och vedergällning”.

Att förlåta är därför för mig en mognadsprocess. Att gå från att vara ett passivt offer utan kontroll över sina känslor, till insikten att våra känslor har sitt upphov i oss själva. Förlåtelse är en långsamt växande insikt att vi inte kan kontrollera andra människor. Sann förlåtelse är en oerhörd utmaning, att övervinna sin mänskliga natur med dess behöv av vedergällning. Det är där Hammarskjölds ord om att ”den som förlåter tar på sig ett ansvar kring följderna” slår så rätt. Det är verkligen så. Du tar kommandot, du tar över ansvaret. Förlåtelse är en långvarig process. Du måste bestämma dig för att gå den vägen och då krävs det tålamod att gå förlåtelsens väg. Ungefär som Kolbs lärcykel där du sakta vandrar i en spiral uppåt och varje gång kommer du inte tillbaka till samma ställe utan kommit lite högre upp.

För om vi människor tycker att det är svårt att förlåta, då är det för Gud det omvända. Kanske är det därför Jesus så tydligt vänder sig till sin Fader när han hänger på korset. Gud älskar förlåtelse över allt annat. Hela Bibeln är full med tecken på det. Läs gärna Mik 7:18-20 om en Gud som finner glädje i att vara barmhärtig eller Sef 3:15-17 där Gud i sin kärlek upphäver domen och jublar över dig i sann kärlek. Det är det här som även Jesus understryker. Tre tydliga exempel på det är Jesu liknelser med det förlorade fåret, det förlorade myntet och den förlorade sonen (Luk 15). Innebörden i alla tre pekar åt samma håll, nämligen mot glädjen man känner när man återfår något och förlåter som verktyg. Gud är kärlek och eftersom kärleken fullkomnas i förlåtelse kan vi säga att Gud är som mest gudomlig när Gud förlåter. Det finns väl knappast nån människa i världen vars livshistoria inte innehåller några episoder som hon skäms för eller känner skuld för. Skulden vilar ofta tungt på oss människor. Alla människor behöver förlåtelse och för mig som troende finns det därför en väg som är tydlig där förlåtelse är en naturlighet.

Jag tänker att ge och ta emot förlåtelse är gåvor som är två av människans viktigaste uppgifter här i livet. De utgör troligtvis nyckeln till den klarhet och fris som vi så innerligt behöver för att kunna vandra vidare på vår livsväg. För egen del är jag så oerhört tacksam för nåden. Jag tänker på att Hammarskjöld och Jesus, när han vänder sig uppåt till sin Fader, vet vem som bär nådens gåva. Det bästa sättet att lära sig hur man förlåter är därför kanske att sätta sig under ett krucifix och betrakta Jesus hängande på korset och lyssna till hans ord,

”Fader, förlåt dem…”

…och sedan upprepa de orden många ggr.

Det är därför jag står utanför regionkansliets dörr, tidigt en lördag morgon, och säger,

”Fader, förlåt dem, för de visste inte vad de gjorde.”

/m

Fortsätt att stödja min kampanj…runforACT….swish/QR-kod här nedanför