Likgiltighet är jag rädd för

Jag vet inte hur det är för dig men jag antar att du blir lite ledsen ibland. Du kanske till och med kan känna frustration, ilska men även glädje och sorg i perioder av ditt liv. Det tycker jag är precis så som det ska vara här i livet. Ibland är man på ett fantastiskt humör och ibland är det precis tvärtom. Det går upp- och ned allt eftersom livet rullar på. Då vet du att du lever och det finns något gott i det.

I går kom jag dock i samspråk med en församlingsbo om likgiltighet och vad det är bra för och jag måste medge att jag blev ställd. Likgiltighet gör mig rädd. Likgiltighet är inget som ger mig positiva signaler, enbart negativitet.

När församlingsbon ställde sin fråga färdades jag ögonblickligen tillbaka i livet. För några år sedan när jag själv var i det där mörkaste av hål och kände att jag inte ville leva så var faktiskt likgiltighet en av de faser jag gick igenom. Jag brydde mig ingenting. Inte om någonting. Så här i perspektiv känns det väldigt märkligt. Jag måste ha varit hemsk mot min omgivning.

För på ett visst sätt måste likgiltighet vara det värsta du kan göra mot en annan människa, inte tycka illa om den människan utan helt enkelt visa likgiltighet. Älskar man eller hatar man en annan människa bekräftar man den människan men om du använder dig av likgiltighet så rubbar du i princip hela den människans existens.

Dagens morgonjogg sker i Tinnerö eklandskap. Jag är tillfälligtvis i Linköping och hälsar på mina älskade barn. Det här med likgiltighet upptar mina tankar. Ibland möter man människor som säger något och sedan fastnar de där orden några dagar hos en. Jag märker att det här med likgiltighet berör mig på något märkligt sätt.

När påven Gregorius den store mejslade fram de sju dödssynderna var det en form av lättja och lathet som han tog in som en av de sju dödssynderna. De sju dödssynderna kan betraktas som normativa, det vill säga de anger vilka beteenden som inte är önskvärda. Eftersom Gregorius tog fram dem kopplas de oftast till den katolska läran men deras betydelse går djupare än bara till religionen, de utgör även moraliska normer som kan existera inom en kultur även utan en religion. De har formulerats i syfte att visa vilka beteenden som inte är önskvärda men även för att uppmuntra deras motsats, det vill säga önskvärda beteenden.

För mig är det dock en stor skillnad mellan lättja och likgiltighet, även om många lägger in likgiltighet under dödssynden lättja. För mig är just likgiltighet ytterligare en nivå där en människa överhuvudtaget inte bryr sig. Lat kan man ju vara men ändå bry sig om andra men av egoistiska skäl väljer man lättjans kraft. Likgiltighet så bryr du dig inte överhuvud taget.

När jag springer i eklandskapet lyser snön vitt och solen håller på att gå upp bakom träden. Jag njuter. Som boendes i Skåne är det ovanligt för mig med snö och minusgrader så jag njuter för fullt av det vackra och friska. När jag gick ut ur tåget från Malmö vid ankomsten till Linköping igår kväll var kylan det som slog emot mig direkt. Då njöt jag inte direkt, nu under löpturen på morgonen efteråt är det njutning jag känner. Det skiftar fort.

Jag bestämmer mig för att likgiltighet inte får bli en del av mitt liv. Det finns inget positivt med likgiltighet. Hellre mår jag nog dåligt än att vara likgiltig. När jag skriver det här är jag frisk och tillfreds och jag inser att jag är priviligerad som mår bra. Vore jag sjuk och kanske obotligt sjuk, kanske jag skulle tänka annorlunda. Hoppas dock inte det. Känslor är bra, det är kroppens inre signaler som vill säga dig något, sedan hur du hanterar dina känslor…ja, det är en annan sak.

Jag stannar upp efter 5 kilometers löpning och tar en morgonbild. Njuter och är tacksam. Jag tänker tillbaka på alla de löprundor jag har avverkat genom årens lopp här och runt Rosenkällasjön. Jag bodde 32 år här i Linköping så det är med mixade känslor jag är tillbaka. I den här miljön har jag sprungit i sol, regn, snö och blåst. Jag har hört de sjungande fåglarna, sett trädverkens skiftningar och upplevt skymningar och soluppgångar med löpskorna. Så länge jag andas kommer tacksamheten bära mitt signum. Jag lovar mig själv det och springer åter hemåt till min sons lägenhet.

Jag begraver likgiltigheten bakom mig, den är jag doch fortfarande rädd för.

/m

Följ gärna och stötta min kampanj med nedräkning till 10 års löpning varje dag! Skänk gärna ett bidrag till ACT. Varje krona räknas!