Vilodagar

Är på Åkersberg i Höör och springer en lugn kvällsjogg. Tar en bild vid Skånes geografiska mittpunkt. Det blir en skön runda på 5 km. Mitt bakre lår känns bättre…ja, mitt bakre lår har stört mig ett tag men så är livet…

Var i Örebro över helgen med mina barndomsvänner. Sprang som vanligt mina morgonjoggar och vid en av löpturerna gled jag en aning med vänsterfoten i en kurva och jag kände direkt att det sträckte till i vänster baklår. Det gick bra att springa vidare men dagen efter och sedan dess har jag haft svårt att röra mig obehindrat. Det blev helt enkelt någon form av muskelskada. Dags för några vilodagar och i lugn och ro komma tillbaka…ja, visst det får bli det även om man sysslar med den ädla formen av rinstreak. Dags för vilodagar.

Tar du upp samtalsämnet med vilodagar för någon som håller på med en runstreak så kommer svaret omedelbart. Inga vilodagar finns, du måste springa varje dag. Så är det, däremot kan definitionen av vilodagar diskuteras. För egen del är en lugn jogg i 2-3 km detsamma som en vilodag. Jag blir knappt trött men jag håller min streak levande, även om jag bär på en mindre skada så kan jag ändå fortsätta. I mitt fall har jag nu haft två dagar av väldigt lugn jogg i tre kilometer och mitt bakre lår läker lugnt och fint ändå.

Självklart finns det tillfällen när det verkligen kan diskuteras om man inte bör bryta sin run streak. Jag är dock av den uppfattningen att testa och se, oavsett hur skadad du mår vara. Här kan man tycka olika men å andra sidan är det nog därför min run streak nu börjar närma sig 10 år. Jag har helt enkelt ut och testat, oavsett hur jag mått, varje dag. Bjuder här på ett tillfälle där det var nära att min streak bröts.

Jag är i Schweiz med mina kurskamrater och besöker det ekumeniska centret utanför Bossey. Vi ska vara här under en vecka och vi har anlänt sent, så mörkret har redan lagt sin mörka filt över landskapet när jag och några kurskamrater ger oss ut på en löptur. Allt går bra, löpningen går lätt och jag är så där förväntansfull och glad över att vara på ett helt nytt ställe. Löpstegen bär ovanligt lätt denna kväll. När vi så är på väg att återvända till vår inackordering får vi på sista raksträckan ett möte med en mopedist. Lyset från mopeden är det enda vi ser, i övrigt är det mörkt.

Jag springer på sidan av vägen för att ge plats åt mopedisten men plötsligt springer jag ned i ett slags hål och vrider till vänster fot och ligger sedan på asfalten som en platt groda. Jag känner att höger knä har skadats och att fotleden värker. Med hjälp av mina kamrater får jag hjälp att komma upp på fötterna igen. Min vänsterfot bär mig inte. Först tänker jag att den är bruten, men efter några försiktiga vridningar med fotleden inser jag att det är en kraftig stukning. Mina tankar går till Predikarens ord om ”att det finns en tid för allt”. Är inte livet så? Ena stunden njuter du av livet och på ett ögonblick förändras det och kampen börjar. För mig började kampen där, att försöka bibehålla min ”running streak” som överlevt det mesta under över 8 års tid. Skulle den nu brytas?

Morgonen efter min vrickning haltar jag så ut från vårt hus där vi har vår tillfälliga vistelse. Sömnen har varit brutalt frånvarande. Foten värker och är svullen. Varje steg känns som en plåga. Jag tänker på Predikaren och att allt har sin tid och att jag oavsett vad som händer ska njuta av livet. När jag får glädje av all min möda så är det en gåva från Gud.

Jag påbörjar min morgonjogg med att släpa mig ned längs den asfalterade vägen som går mot slottet Bossey. Det gör verkligen ont i min fot. Det går dock att haltandes jogga och jag inser att det håller. Foten håller. Jag fylls av en inre glädje att min ”run streak” kommer att överleva även detta trauma. När jag kommer ned till slottet öppnar landskapet upp framför mig och jag ser dagens första solstrålar titta fram över bergen på andra sidan Genévesjön. Jag gläder mig och njuter av livet.

Väl hemma i Sverige röntgas min fot och det visar sig att ledbandet är av…inget att göra…det läker av sig självt…men jag säger inget till läkarna om att jag håller min run streak levande…och kryckorna hämtar jag aldrig ut…

Allt gott, min streak lever. Dag 3505 idag! Följ min nedräkning och min kampanj och ge gärna ett bidrag – Swish här nedanför.

/m