Run streakens olika ansikten – mellanrumen

Jag tassar omkring längs Limhamns gator. Mina andetag och löpskornas nedslag mot asfalten är det enda som hörs. Klockan är 05.00 och jag springer min dagliga run streak. Det är min dag nr 3499 eller 9 år 6 månader och 29 dagar. Jag fortsätter min nedräkning och min kampanj för ACT. Följ gärna min nedräkning här och bidra med en liten gåva. Swish finns längst ned!

Det finns något speciellt över att springa tidigt på morgonen mitt i en storstad och veta att i alla hus ligger det människor och sover medan jag springer här utanför. Det ligger en egen ritualitet i morgonjoggar. Jag har alltid fascinerats över det här med run streakens olika ansikten. Du upplever allt. Löpning sena kväller eller tidiga morgnar, i soligt väder eller hällregn, i huttrande minusgrader eller i allt för varma plusgrader. Du kan vara superpigg eller jättetrött, du kan ha haft en underbar dag bakom dig eller ser fram emot vad dagen kan ge. Du kan ha det tufft i livet eller helt underbart. Allt omkring dig kan svaja men din run streak består. Run streaken erbjuder olika förutsättningar men det konstanta består – du springer alltid. Varje dag.

Under den här morgonjoggen låter jag tankarna vandra till det här med kontraster. Jag upplever att vi just nu lever i en tid där det hela tiden är för eller emot, svart eller vitt, antingen eller. Det där mellanrummet det verkar försvinna i den polaritetsiver som omger vår samtid. Jag går som vanligt mot strömmen och vill hellre verka i mellanrummet. Helst vill jag exempelvis möta morgonen löpandes där solen bryter upp över horisonten, just nu sker min morgonjogg lite för tidigt för mitt dagsschema tillåter inte senare löpning, men helst vill jag springa där kontrasterna slår till. Vid soluppgång eller solnedgång.

Tänker att vår värld är alltför komplex för att vi ska kunna ha tvärsäkra för eller mot-svar på allt. Visst finns det sådana frågor där ett tydligt ställningstagande krävs men de här frågorna som bär ett ställningstagande av komplexitet är inte alltid svart eller vitt. Jag brukar ofta tänka på Johannes av Korset och då kommer jag ofta in på det här med ljus och mörker. Det är kontrasterna som känns i livet. Inget mörker utan ljus, inget ljus utan mörker, ingen sorg utan glädje och ingen upprördhet utan likgiltighet. Det är skillnaden mellan olika känslolägen som vi oftast upplever som svårt och smärtsamt här i livet.

När jag står och blickar ut över Öresund och Öresundsbron hör jag vågorna slå mot stranden och där vattnet möter strandens stenar, där är kontrasten som störst, samtidigt är det där jag vill vara. Inget kan bara vara vatten och inget kan bara vara strand. Inget varar för evigt och även i det mörkaste kan ljuset plötsligt bryta in och en ny verklighet visar sig.

Efter mörker kommer alltid ljus, det har vi lärt oss. Det omvända likaså. Inget ljus varar för evigt, det mörka kommer någon gång. Alla tårar du gråter ibland kan torkas och plötsligt ler du igen. Värme och ljus sprider sig i en kropp som bara för någon minut sedan huttrade. Det är så det ska vara. Det är det som är livet.

När jag avslutar min morgontur och står där i den värmande hallen tänker jag på hur ingen av oss i livet undgår kontrasterna. Ingen av oss kan leva ett liv utan kriser. Vi vet dock att ljus och mörker lever sida vid sida och efter mörker kommer alltid ljus. Så har det alltid varit och så ska det förbli.

/m