Autumn leaves

Jag håller med Nils Bolander när han skriver i en av sina dikter ”att sommaren kan man aldrig lita på”. Sommaren lovar så mycket men ibland faller årstiden platt. Hösten däremot, det är en annan sak, den kan man alltid lita på. I år har den dock ännu inte anlänt och jag väntar med spänning på dennes entré för med hösten kommer alltid något mer, det kommer alltid något extra.

När jag lämnar församlingshemmet för att gå till gravkapellet för att förrätta en begravningsgudstjänst noterar jag att det stora kastanjeträdet nedanför Svedala kyrka börjar skifta färg i lövverket. Jag har inte sett det förrut och det gör mig alldeles varm inombords. Regnet som strilar ned gör att jag måste bära ett paraply längs min väg över kullen vid Svedala kyrka och förbi Kyrkskolan. Det gör mig inget. Jag sjunger förbön 1 högt längs min väg och njuter av att äntligen få närma mig hösten igen.

För tänk att få uppleva årstidernas skiftningar ännu en gång. Tänk att få vara med om de gulnande bladen, få uppleva regnets strilande och få känna det vindpinande i kinderna. Ännu en gång. Jag vet, ibland blir jag överdrivet lycklig över att bara få leva, men gör det något? Kan en varm och glad själ vara fel?

Det är 7 minuter kvar innan begravningen ska inledas. Anhöriga och gäster har jag hälsat på och de sitter nu på sina platser. Jag går ut ur kapellet en stund och ställer mig utanför entrén under taket, i skydd för regnet som strilar ned. Tänker på det liv som levts för den personen jag strax kommer att begrava. Alla höstar och ögonblick som personen har upplevt. I förrgår kväll tog jag mig tid att gå och stå en stund utanför där hen hade bott i nästan 40 år för att känna in platsen. Det kom ett höstlöv fallandes som landade precis på min fot när jag stod där och jag tänkte på Predikarens ord om att ”Allt har sin tid”…det kändes verkligen som att jag inte var ensam där i stunden.

Begravningen genomförs och sorgen och kärleken omsluter alla i kyrkorummet. Kärlekens baksida är sorgen och minnena blir som en bro över till andra sidan. Jag låter mig omslutas av ögonblicket. När jag sedan har sagt farväl till sällskapet, vaktmästaren och begravningsentreprenören och går mot församlingshemmet igen inser jag att jag kommer precis att hinna med att smita in i kyrkan och lyssna på Musik & Lyrik som är varje torsdag kl 12.15 i Svedala kyrka. En fin stund med två dikt/text-läsningar och tre musikstycken.

När jag tar emot informationsbladet om dagens val av musik och lyrik kan jag inte låta bli att återigen bli varm inombords. Temat är ”Höst” och dikterna som valts är ”September” av Gullberg och Karlfeldt och musikstyckena avslutas med Joseph Kosmas ”Autumn leaves”. Kan det bli bättre? Tror inte det. Jag njuter.

Vid den efterföljande sopplunchen som församlingsborna brukar uppskatta, så även jag, sätter jag mig bredvid några församlingsbor som pratar om höstens fåglar. Flyttfåglar och de som stannar kvar. Min älskade Anette älskar fåglar och fågelskådning så jag lyssnar intensivt på klokskapen vid bordet.

När jag sedan återgår till mitt rum och förbereder mig inför ett dopsamtal tittar jag ut på kastanjeträdet igen. Det har slutat att regna och färgerna framträder sakta i ett nytt skimmer. Hösten må inte vara här temperaturmässigt men i mitt hjärta är hösten i full kraft. För hösten lovar alltid något extra, den lovar något mer.

/m