Ta av dig skorna

Jag har några härliga dagar i sommarhuset utanför Kalmar. Dagar som är en blandning av stillhet och aktivitet. I förrgår var vi inne i Kalmar och såg utställningen ”Häxor” på Kalmar slott och igår var vi på konstmuséet. Passade också på att fika på underbara Kullzénska efter att ha inhandlat en ny bok. Köpte KG Hammars nya bok, ”Den längsta resan”. På baksidan står det att det är en roman men skulle nog mer klassificera den som teologisk essä. Läste ut den relativt snabbt. Tänker att det nog är få som kommer uppskatta den, ifall man inte redan är bevandrad i teologi eller Dag Hammarskjölds ”Vägmärken”.

Är annars inne just nu på att tänka mycket på kärlek. Detta fina, underbara, komplexa och svåröverskådliga. Gud är kärlek och KG skriver i boken mycket med bakgrund från Martin Bubers bok, ”Ich und Du”, som Hammarskjöld höll på att översätta när han förolyckades. KG för ett fiktivt resonemang på sidan 103 och 104 där utgångspunkten är att Gud är kärlek, men att man kan inte gå upp så mycket i gudsrelationen att man glömmer medmänniskan. Jag funderar mycket på det. Tänker att Hammarskjöld med sin utgångspunkt från Johannes av Korset och den inre resan, utesluter inte relationer. Mäster Eckhart och Hammarskjöld såg nog enheten med Gud som utgångspunkten för relationer med andra människor.

I psalmen ”Kärlekens tid” finns Ylva Eggehorns textrad: ”Rör vid mig nu, fyll mitt liv ända till brädden, du gav mig min hunger.” Den innehåller så mycket visdom i en enda mening som kan te sig självklar men som är ack så svårt ibland. Kärleken har en förvandlingskraft inom sig, en slags inre motor. Kärleken kan dock inte leva av egen kraft. Kärleken försvinner helt av sig självt, för det enda som ger helt av sig självt, utan att vi behöver lyfta ett finger, är förfallet. Om du inte tar hand om din bil, så stannar den förr eller senare. Om du inte tar hand om din kropp, bryts den ned förr eller senare. På samma sätt är det med kärleken. Vi måste ta vara på den och investera i den och kämpa för den.

Nobelpristagaren moder Teresa fick en gång en fråga från en journalist när hon var på väg in på ett möte i all hast. Frågan var: ”Hur ska vi lära oss att älska vår nästa?” Moder Teresa stannade upp i steget och häpet svarade: ”Genom att älska, förstås.” Att älska är en aktiv handling. Det är ett verb. ”Rör vid mig nu, fyll mitt liv ända till brädden.”  Kärlekens motor är att vi gör något för någon annan, inte för att vi måste utan för att vi vill. Det finns ingen starkare makt i världen än den kärlek som utges för andra, oavkortat och utan förbehåll. Denna handling har det goda med sig att alla blir starka av att älska, både av att ge och ta emot kärlek. Det omvända gäller naturligtvis också, så svag man blir om man inte ger kärlek eller tillåter sig att bli älskad.

Hammarskjöld skriver att sann helgelse går genom görandet. Vi måste alltså göra något för att närma oss det heliga, närma oss det vi kallar kärlek. I Paulus brev till Korinterna som jag skrev om i tidigare blogginlägg finns texten ”Kärleken är tålmodig och god. Den är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Allt bär den, allt hoppas den, allt uthärdar den”. Paulus skriver dessa rader i ett brev till de första Jesustrogna ungefär 20 år efter korsfästelsen. Mycket för att ge dem hopp. Jag funderar på var denna kärlek kommer ifrån som Paulus vill att Korinthierna ska ty sig till?

Ja, i ett annat brev (Galaterbrevet) skriver Paulus om tron som bärare av Kärleken. Det är den aktiva tron inom oss som skapar kärlek. Det är själens inneboende kraft. Nedympat i varje liten cell i vår kropp. Vi bär alla kärlekens gåva. Något som Gud har skapat och lagt i oss varje människa att vilja få och ta emot kärlek. Vi vill andra människor väl. ”Icke jag utan Gud i mig” skrev Dag Hammarskjöld för länge sedan precis när han blivit FN:s generalsekreterare. Vad är tro – att vilja!

Med allt detta sagt går jag just nu och funderar på begreppen närhet och distans som delar av kärlekens gåvpr. Som vanligt tar jag hjälp av Bibeln och en av dess nyckeltexter. Det är berättelsen om hur Mose möter Gud i öknen. Ni kan den säkert, men för säkerhets skull berättar jag lite om den här inledningsvis:

En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar, drev han horden till andra sidan öknen och kom till ett berg. Där såg Moses en brinnande buske som aldrig slutade att brinna. Märkligt tänkte Moses, en brinnande buske som aldrig förkolnas. Han gick närmare och då hörde han en röst som sa
”Mose, Mose”
Han svarade: ”Ja, här är jag”
Rösten svarade: ”Kom inte närmare. Ta av dig dina skor, du står på helig mark. Jag är din Faders Gud…..”

Berättelsen har flera lärdomar om kärlek och om relationer. Funderar lite på om Martin Buber tänkte på denna när han skrev ”Ich und Du”? Gud kallar Mose till sig genom att ropa hans namn. Det är relationens första villkor: Närhet. Sedan drar Gud en tydlig gräns, det heliga området som inte får kränkas, dock beträdas. Det är relationens andra villkor: Distans.

I denna enkla berättelse finns två verkligheter som upptar kanske 90% av alla problem i parterapi eller själavårdssamtal, Närhet och Distans. Våra relationer bygger hela tiden på en balans mellan dessa båda, Närhet och Distans. Blir det för mycket av det ena eller det andra, mår vi dåligt och relationen tar stryk. Dessa gränser är således nedärvda i oss människor från Gud. Gränsen mellan Jag och Du där ett Vi inte kan uppstå förrän vi respekterar ett Jag och Du och där tilliten finns i en väl avvägd balans mellan Närhet och Distans.

Se där, tre funderingar med utgångspunkt från KG Hammars nya bok och Ylva Eggehorns textrad om ”Rör vid mig nu”, om att kärleken är en aktiv handling, om Paulus brev till Korinth om att Kärleken tål mycket och dess källa är Gud, nedympat i var och en av oss, Kärleken som Guds själ och avslutningsvis Moses vid den brinnande busken om Närhet och en Distansgräns som kallas ett heligt område som inte får kränkas men beträdas med respekt…om man tar av sig skorna!

/m