Tro, hopp och kärlek

Vi är på bröllopsresa. Då kanske ni tänker att vi har åkt iväg till något exotiskt land eller tagit in på något fancy hotell, men då känner ni inte oss, vi är i paradiset, nämligen min mors föräldrahem i Karlsbo utanför Kalmar. Bättre plats att landa på som herr och Fru Uddin kan inte jag tänka mig. Lövträdens sus och fåglarnas kvitter är det enda vi hör när vi intar morgonens kaffe ute vid trappan. Braskaminen sprakar och värmer oss inne i huset och vi njuter av att ha upplevt en fantastisk helg tillsammans.

Vädret är fantastiskt, så vi betämmer oss för att åka en tur till Öland. Det var många år sedan vi var längst upp på den norra delen av ön och kustvägen från Äleklinta och upp till Gillberga och sedan vidare till Byrums raukar är en favorittur som är svårslagen.

När utsikten över Kalmarsund tornar upp sig vid Äleklinta hamn och Blå jungfrun anas mitt i sundet vandrar tankarna till helgen och vårt bröllop. Lika underbart som kustvägens nyanser utkristalliserar sig framför våra ögon, lika fantastiskt blev vår vigselgudstjänst. När min son Sebastian läser ur Ruts bok är det svårt att inte tänka på evigheten tillsammans och när Malin läser ur Paulus brev till Korinth fastnar tankarna på de tre orden, tro, hopp och kärlek.

Stenarna som finns i en oändlig mängd längs kustvägen påminner mig om stenarna jag målade till var och en av gästerna på vårt bröllop. Jag har alltid tyckt om Heidenstams dikt, ”jag längtar stenarna där barn jag lekt”, och i sann Heidenstam-anda hade jag tagit med mig 70 småstenar från Karlsbo, mitt sommarhem där jag varje sommar sedan barnsben sprungit och lekt. Nu målade jag dem i en guldnyans som bakgrundsfärg och sedan fick varje gäst sitt namn i svart inskrivet. På respektive sten målade jag sedan ett rött hjärta, ett blått ankare och ett svart kors, symbolerna för tro, hopp och kärlek. En del av Paulus brev till församlingen i Korinth lästes således i kyrkan och sedan vandrade dess anda in i festen med mina Heidenstam-stenar från Karlsbo.

Jag tänker på Paulus när vi går längs kusten vid skurverket i Jordhamn. Den text som lästes i kyrkan får i princip alla vigselpar som vigs i en svensk kyrka lyssna till. Texten är oerhört populär. Paulus skrev brevet i slutet av sitt tre år långa besök i Efesos, som troligen avslutades någonstans kring 55 eller 56 e.Kr, således cirka 20 år efter korsfästelsen. Han fick meddelande om en del problem i församlingen och ville ge dem hopp inför framtiden. Brevet skrivs under en tid när det fortfarande levde personer som gått vid Jesus sida och upplevt allt och nu väntade på Jesus återkomst. Paulus ber församlingen att ha tålamod. Han ger dem tre nycklar på vägen…tro, hopp och kärlek.

För tro, hopp och kärlek är tre aspekter av vårt tålamod med det existentiella. Tre sätt att hantera upplevelsen av att Gud döljer sig för oss, i det här fallet för församlingen i Korinth, att ha tålamod i sin väntan. Tre nycklar som är djupt förbundna med varandra.

För tro kan vara svårt för var och en av oss. Det som kan göra det svårt är att Guds närvaro kan kännas långt bort ifrån oss, å andra sidan om tecknen på Guds existens låg enkelt åtkomligt för oss, skulle det inte behövas någon riktig tro. Det som är uppenbart och lätt att bevisa behöver egentligen ingen tro. Vi behöver inte tron när vi ställs inför orubbliga sanningar. Vi behöver tron i de där gråzonerna när livet och världen fylls av ovisshet. Trons roll är inte att släcka vår törst efter visshet utan lära oss att leva med mysteriet. Tro, hopp och kärlek är förenade med tillit till något som är större än vad som går att enkelt ta på eller enkelt bevisas. Människors övertygelser faller ofta inom kategorin ”det naturliga” medan tron överskrider den sfären. Tron är en gåva som överskrider mänskligt förnuft.

Paulus skriver i sin text att kärleken är tålmodig, vilket även tron är. På samma sätt som kärleken till en annan människa knyts samman i äktenskapets band är tålamodet en stark ingrediens i styrkan och äktheten i både kärleken och tron. Äktheten i det vi lovar varandra utgår mycket från tålamod och det vi som nyligen vigda kommer att stå inför i form av att klara av livets svårigheter, prövningar och tvetydigheter.

För att klara allt det här ger Paulus alla par som lyssnar till hans ord tre nycklar på vägen. Tron, hoppet och kärleken. Tre nycklar som brukar symboliseras med korset, ankaret och hjärtat. Tre nycklar som således de flesta som vigs i en svensk kyrka får med sig. Tre nycklar som även jag och Anette fick med oss i lördags.

När jag så går några steg framför Anette längs den steniga stranden längst ut på Ölands norra udde kan jag inte låta bli att ta fram min mobil och leta fram brevet från Paulus. Det bär verkligen allt i sin enkelhet och djuphet, det är verkligen ett brev som tål att läsas, om och om igen. Fyren långe Erik, bakom mig, väcker många känslor. Den har genom historien både varnat och väglett människor. Den har skickat ut ljuskäglor genom nattens mörker och det är lite så även Paulus text kan läsas och tolkas, som en vägvisare för oss människor.
 
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
(1 Kor 13:4-7, 13)

/m