Gift…igen…för evigt!

Under helgen vigdes jag och min älskade Anette i Limhamns kyrka av min prästkollega Julia. Det blev en fantastisk stund i kyrkan och en härlig fest som kommer att leva kvar i mitt inre för evigt. Det är som sagt andra gången jag står inför ett altare i en kyrka och lovar trohet och att stanna vid någons sida tills döden skiljer oss år. Uppenbarligen har jag misslyckats förr, ändå uttalar jag orden igen.

Den senaste tiden har jag därför funderat väldigt mycket på vigselgudstjänstens ordalydelse, kärlekens stora festhandling, där prästen ber paret lova varandra att ”älska varandra … tills döden skiljer oss åt?” Detta löfte, som är så långt borta från livets realitet, är den inte utdaterad? Vad betyder den egentligen? Vi vet ju inte vad livet bringar, kan vi då ge ett löfte som skall hålla helt till livets slut?

Kärleken är verkligen ett mysterium, den tillhör en del av livets mystik. Vi är alla överens om att den finns men kan aldrig riktigt fånga den eller placera den. Man kan erfara den tydligt och starkt, och samtidigt undra om det verkligen var kärlek som man kände. Kärleken kan inte ha några förbehåll, man kan inte säga att jag älskar dig så länge som du är till nytta för mig, eller så länge jag orkar, och samtidigt påstå att det är en kärleksrelation. Människan är ju värd att älska oberoende av sina prestationer.

Det är därför kyrkans förståelse av äktenskapet måste förmedla att detta är en pakt som i alla fall har till intention om att hålla ut vid varandras sida tills döden skiljer oss åt. Sedan vet vi att livet inte alltid bringar det vi förväntar oss och vi vet att ting kan trasas sönder på ett sätt som kräver att man bryter.

”Tills döden skiljer er åt” är en definition på vad det betyder att älska. Att bli vid en annan människas sida i nöd och lust oavsett de upptäcker vi gör längs vägen kring våra egna och den andres svagheter och brister. Då blir förlåtelsen nödvändig. Genom att bli vid en annan människas sida genom hela livet, intill döden, ger det oss en unik möjlighet till att upptäcka Guds avbild i vår medmänniska, och på det sättet också växa i vår egen gudslikhet, som ju är själva meningen med livet.

Därför lovade jag idag att älska Anette tills döden skiljer oss åt och det var det finaste jag kunde göra.

/m