En stund på jorden

Tusen tack för all feedback från mitt förra inlägg om var en pilgrim hör hemma. Det verkar som om texten har lockat många av er att fundera själva på var ni hör hemma. En del av er har skrivit till mig och givit mig exempel på var ni mest finner er hemma. Jag har tagit till mig av alla era fina bidrag.

På vägen till arbetet idag spelade jag en sådan där föreslagen ”random-lista” på Spotify. Det var en bra lista för mig som är född på -60 talet. Lasse Tennander, Peter le Marc och Bruce Springsteen delade på de första tre låtarna för att sedan övergå i Cornelis Vreeswijks Sommarkort (en stund på jorden). Jag tror den kom ut 1987 men jag spelade den ofta från minnesplattan från 2000 En fattig trubadur när jag var yngre.

Det är något med låtens gitarrspel som sätter sig i kroppen. Dessutom är texten helt underbar, inte minst hur den frambringar sommarkänslor och familjeliv som för evigt förevigas på ett foto där barnen springer omkring. Allt summeras med orden, ”en stund på jorden”. Många år senare stjäl Laleh orden och gör en egen låt med den titeln till sin mor. Även den texten är otroligt varm och något av en hyllning till livet. En hyllning till din stund på jorden.

Era feedback-kommentarer från gårdagens inlägg samt morgonens Vreeswijk-låt får mig att stanna upp lite kring just en stund på jorden. Vilhelm Mobergs klassiska roman från 1963 bär en av de mer ikoniska citaten i världslitteraturen som jag ofta återkommer till:

”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!”.

Kanske är det något med orden ”din stund på jorden” som gör att vi stannar upp och känner allvarets tyngd. Oavsett om det handlar om att ta vara på skapelsen och den miljö vi har fått ansvar för eller om det handlar om vårt eget personliga liv i form av hälsa och välmående så leder tankarna till att nu är det allvar. Slarva inte bort det.

Samtidigt kan allvaret göra att vi känner en enorm press att åstadkomma något, att göra något, för vi har bara ett liv. För mig är detta nära det som jag i mitt förra blogginlägg kallade kallelse. För mig ligger min grundläggande identitet i min kristna kallelse, jag är buren av kärlek, älskad för den jag är, oavsett mina prestationer, men eftersom jag är buren av kärlek vill jag också ge kärlek tillbaka…till Gud och mina medvandrare här på jorden…kallelse är således vad jag gör under min tid här på jorden men jag glömmer aldrig dess källa.

För egen del utgår jag mycket från 1 Korinthierbrevet när jag tänker på kallelse. Paulus brev till de kristna i Korinth innehåller mycket visdom, en visdom är från 1 Kor 10:24 som säger ”Sök inte ert eget bästas utan andras.” Prestationen ligger således i att första hand se till att andra får det bra och för att kunna leverera åt andra måste du ju ta hand om dig själv. Ditt varför handlar således inte om din egen prestation för din egen skull utan din prestation ligger i vad du gör för andra.

Kanske är det därför jag är så kritisk mot dagens egoistiska samhälle. Ett samhälle och nutid med kulturen att värna i första hand sig själv och maximera sitt eget liv. Detta narcissista perspektiv som leder oss bort från varandra och medmänsklighet men som säkert svarar upp mot devisen ”en bra stund på jorden”. I alla fall om du tar bort Gud ur ekvationen, eller sagt med andra ord, tar bort det existentiella.

För visst kan du säkert leva ett gott liv och maximera din stund på jorden genom att leva ett narcissistiskt liv, men det är nog inte vad jag vill kalla ”en stund på jorden”. För min egen stund här på jorden går inte att skilja från källan av min identitet. Att bli något, att göra något på jorden, är intimt förknippat med alla andra och Gud. När jag har funnit min kallelse är min identitet klar, både inför Gud och alla mina medvandrare på denna jord.

I min värld är det Gud som svarar på allas vår fråga om vad som är min egen kallelse. Det behöver absolut inte vara något som har med kyrkan att göra, det kan vara vad som helst, men det måste bottna i vårt förhållande till något större än oss själva, i min värld så har det ett namn, nämligen Gud.

Att söka det existentiella och lyssna inåt blir därför en inspiration och ledning för arbetet att hitta din kallelse. När Hammarskjöld skriver orden ”den längsta resan är resan inåt” handlar det mycket om att Gud blir en del av jobbet. Jag gör inte jobbet själv. Hammarskjöld är urtydlig när han skriver ”Icke jag utan Gud i mig”.

Om den första delen av kallelsen handlar om det existentiella, det gudomliga, så handlar den andra delen av kallelsen om förhållandet till andra människor, de jag är satta att betjäna på denna jord. Det Paulus och Jesus återkommer till ideligen. Det handlar helt enkelt om att vara en god människa för andra. ”Älska varandra, så som jag har älskat er”, säger Jesus till sina lärjungar när han ska lämna dem.

Allra sist kommer förhållandet till mig själv. I vår värld är mycket identitet förknippat kring vad jag gör. Jag är läkare, jag är präst, jag är förskolelärare…osv. Utanför denna roll verkar jag inte vara någonting, det är som om hela jag är mitt yrke. En identitet och självkänsla som så mycket är uppbyggt kring min prestation i ett yrke blir naturligtvis väldigt bräcklig och väldigt tröttande att upprätthålla. Här tänker jag ofta på Jesus ord i Lukas…”på samma sätt ni visat upp ett rättfärdigt yttre för människorna, medan ert inre är fullt av hyckleri…ni lastar på människorna bördor som är svåra att bära och rör inte ett finger för att lätta på bördorna”... Vi bär mycket tungt om vi försöker upprätthålla vår identitet och kallelse i vårt yrke.

Egentligen handlar allt om ditt Varför du gör olika saker. Det här med att hamna snett i sin kallelse är något som jag även mött i kyrkans värld. Mycket av frågan kring vad Gud kallar mig till kan drivas av egoistiska skäl för att visa mig duktig inför Gud. Det blir då detsamma som en narcissistisk syn på sitt liv, som jag tycker präglar hela den sekulariserade nutidsandan. Så länge vi söker Guds ledning för att få en kallelse med målet att bevisa vårt värde för Gud, kommer vi att möta motstånd.

Vad ska vi då göra? Ja, det enkla är oftast det svåra. Nyckeln finns i två ord som jag har grubblat mycket på. Det finns inte mycket som tyder på att Petrus hade några andra ambitioner i livet än att försörja sin familj och vara fiskare. Han hade samma judiska uppfostran som alla andra barn, med dess starka lagundervisning. Att han skulle bli fiskare vid Gennesarets sjö, vid foten av sin uppväxtstad Kafarnaum var nog ganska givet. Tillsammans med sin bror Andreas och vännerna Johannes och Jakob, verkade de i det lokala fiskelaget som varje dag gav sig ut och fiskade. Livet hade nog fortsatt så för dem varje dag, året runt, med judiska högtider och fiske som grund om det inte varit för den där morgonen när en man kom fram till dem vid stranden och sa två ord, ”Följ mig!”

Vi vet inte så mycket vad som sedan hände rent praktiskt. Pratade de med varandra om för och nackdelarna med att lämna allt och följa med den främmande mannen? Gick de hem och rådfrågade familjen? Det enda vi vet är att de släppte det de till synes hade och följde mannen. Det är kallelsen. Det är en Gud som egentligen inte behöver oss människor, Gud är Gud oavsett oss, men som ändå säger ”Följ mig”, vilket är en inbjudan och något vi kan slå ifrån oss eller bejaka.

För kallelsen att följa säger inget om vad som väntar, vilka insatser som krävs. Petrus hade ingen aning om vad som skulle komma. Det tal han sedan många år senare kommer att hålla inför en vilsen skara som precis har förlorat sin ledare och förebild är på många sätt en vilsen människas tal men som bär Gud inom sig. För Petrus liv får en ny inriktning, det handlar inte längre om vad Petrus gör utan om vem han följer.

Det enda som sägs om görandet, och som skulle kunna föra resonemanget tillbaka till vår samtid och vårt identitetsbehov i att så starkt vara vårt görande, vårt yrke, är det Jesus lägger till i form av ”jag ska göra er till människofiskare”. Det tog mig många år och många läsningar innan jag faktiskt såg att det stod ”JAG…ska göra er”. Att svara på kallelsen är således att överlämna sitt liv åt något större än dig själv. Det är inte du det handlar om…det handlar om den som säger ”JAG ska göra er till….”

Hos den som i Moseboken säger ”jag är den jag är” landar nu allas våra kallelser, inklusive Petrus, för tid och evighet. Kallelsen genomsyrar hela Bibeln. Det börjar redan i 1 Mos efter Adam och Evas syndafall när Gud kallar på mannen med orden, ”Människa, var är du?” Kallelsen är ett slags återupprättande av relationen mellan Gud och människa, men människan sviker sin kallelse genom att istället hela tiden söka sin egen identitet, sin egen lycka, sin egen stund på jorden.

När Hammarskjöld skriver ”Icke jag utan Gud i mig” har han förstått sitt livs kallelse. Efter att ha gått igenom KB:s litteraturlista över Hammarskjölds personliga bibliotek ser jag att han var en flitig läsare av Mäster Eckehart. I en av predikningarna skriver Eckehart så här, vilket Hammarskjöld antagligen bär med sig när han skriver sin berömda rad precis innan han blir FN:s generalsekreterare:

”Gud varken gav sig eller kommer någonsin att ge sig åt en främmande vilja; blott åt sin egen vilja ger han sig. Dock där Gud finner sin egen vilja ger han sig och träder in med allt vad han själv är.”

Med dessa ord får det enkla som ”Följ mig” bli mantrat i alla fall i min kallelse och för min stund här på jorden. Lycka till med din stund här på jorden! Lyssna gärna på Cornelis, Laleh eller läs Moberg…allt för att bli inspirerad. Tror också ”Din stund på jorden” från 1973 finns på SVT plays öppna arkiv.

/m