Var är hemma för en pilgrim?

Den sista morgonjoggen i Vadstena går runt Tycklingerundan och runt omkring de små gatorna och gränderna inne i stadskärnan. Det känns som om hösten är i antågande. Det blåser rejält men samtidigt är det en underbar, solig morgon där jag upplever solens första strålar lite som en värmande gest från vår skapare.

Jag använder löpturen för att skingra mina tankar och få ordning på spretiga funderingar och bringa rätsida på allt jag står inför. Det brukar för det mesta fungera. Jag funderar på det här med att vara pilgrim, här i pilgrimsstaden Vadstena.

Det är tidig sommar och jag får erbjudande om att återgå till att arbeta som hög chef för en offentlig verksamhet. Styrelseordföranden hör av sig och säger att de ser gärna att jag kommer till dem för en första diskussion om uppdraget. Jag förstår att de har gjort sin research och de har inga dubier – de vill ha mig som deras nya direktör. I det inledande samtalet är jag smickrad och börjar tänka på hur det praktiskt ska kunna lösas. Lönen är ju dessutom något i hästväg, så uppsidan av uppdraget är lätt att identifiera. När jag kommer hem och börjar diskutera saken med min bättre hälft, Anette, inser vi båda att jag har påbörjat en annan livsresa i mitt liv och oavsett alla dessa fördelar så tackar jag nej. Det kunde ha slutat där, men de återkommer…igen…och igen.

När jag springer min morgonrunda längs Tycklinge funderar jag på det här med vad egentligen en livsresa är för något och tänker på att det finns något pilgrimsmässigt över dessa uppbrott och vägval som görs under livet. På ett sätt är vi alla pilgrimer som vandrar längs livets väg. Vi stannar upp lite här och där på en speciell plats och sedan fortsätter vi till nästa. Vi hoppar på ett speciellt jobb och så är vi där en tid och sedan vandrar vi vidare till nästa. Var hör egentligen en pilgrim hemma, eller vad är egentligen ett pilgrimsmål, när vi sedan alltid fortsätter vår resa efter att ett mål har nåtts? Är vi någonsin framme? Finns det vissa platser som är mer mål än andra? Mer heliga?

I Vadstena ligger ett Pilgrimscentrum och vi är här i arbetslaget för att lära oss mer om pilgrimsvandringar. Hit till Klosterkyrkan i Vadstena har många pilgrimer vandrat sedan den Heliga Birgittas dagar. Kyrkans pilgrimstradition bygger på att vissa platser är så kallade pilgrimsmål och att vissa platser är mer heliga än andra. Trots att kyrkan förkunnar att Gud är närvarande lika mycket överallt har kyrkan samtidigt haft en tradition att vissa platser använder sig Gud av för att möta människor. Resor till det heliga landet blir sådana resor. Kejsar Konstantin låter under 300-talet bygga helgedomar på platserna för Jesus födelse, död och uppståndelse samt vid helgongravar och pilgrimsvandringar följer i dess spår.

Nu börjar även fenomenet om att dessa platser framställs som mer heliga än andra. Hur det skall förstås är dock svårt att förstå. Innebar en viss plats att den är mer helig än andra för att exempelvis Jesus vandrat där? Bär platsen i sig på någon särskild helighet och gudomlig kraft? En särskild tanke, idé började formas att det är en särskild ”tunn hinna” mellan Gud och människorna på just dessa platser.

Styrelseordföranden återkommer med förnyad kraft några gånger till. I mitt inre börjar jag tänka på ifall Gud vill att jag ska verka i nygamla sammanhang igen, eller är detta en prövning av min nya kallelse i livet? Trots att jag nämner att jag nu är prästvigd och således inne på andra vägar i livet berövar inte det styrelseordförandens intresse. Hen säger bara att jag kan pausa mitt prästeri några år för att sedan återgå till prästtjänst senare i livet. Ungefär som en pilgrim som vandrar till ett nytt prilgrimsmål och stannar där ett tag för att sedan återvända.

För mig är söndagarnas högmässa lite som vardagens pilgrimsmål. Varje söndag får jag stanna upp och hämta kraft för att sedan ge mig ut igen i vardagen och vandra vidare på min pilgrimsresa. För pilgrimer kan vara främlingar för varandra men de hör alltid hemma i kyrkan. Pilgrimer är ofta gäst i verkligheten och som sådana ödmjuka till vad som än kommer längs deras väg. För egen del blir det därför lite av en påminnelse om att jag är en gäst längs min livsväg, en främling som söker sin väg. Pilgrimen står alltid fri i relation till det pilgrimen är beroende av. Det paradoxala blir då att pilgrimen känner att platsen som är pilgrimsmålet är både viktigt och oviktigt, för det är pilgrimsresan i sig som gör pilgrimen till den person som pilgrimen är.

Efter många samtal med styrelseordföranden drar jag fram mitt sista trumfkort. Jag är prästvigd och den vigningen kan jag inte och vill inte göra ogjort. Jag kommer för evigt att vara präst, oavsett vad jag arbetar med. Livets väg för mig framöver är som präst och oavsett vad jag kommer att arbeta med så kommer jag alltid att behöva agera som präst, inte för att jag måste utan för att jag vill. Till slut inser styrelseordföranden att jag vill bli vid min nya läst…och hen ger upp med orden…du är alltid välkommen ifall du ändrar dig.

Oavsett var jag kommer att hamna i livet efter det här året när jag har verkat färdigt i Svedala församling kommer pilgrimsresan fortsätta för mig. De här dagarna i Vadstena har fått mig ännu mer att tänka på livets pilgrimsresa som en vandring jag alltid gör. Vi har fått lära oss pilgrimens ledord och visst finns alltid liknande ord med mig vid stunder av lyssnande eller uppbrott i mitt liv. De arbeten eller platser jag får eller besöker i mitt liv är för mig inte mer heliga än andra. Gud är inte närmare mig där än på andra platser, men kanske är jag mer av en lyssnare och mer förväntansfull kring att vara nära Gud på vissa platser, mer än på andra platser. Detta gör att Klosterkyrkan i Vadstena kanske känns mer som att den har ”tunnare” väggar mellan Gud och människan än på andra platser.

Pilgrimsresan och pilgrimsmålen handlar således om mig och min vandring, min livsvandring. Jag måste göra min egen vandring och i en värld där så mycket handlar om att göra avtryck och hoppa på det eller det jobbet för att tjäna mycket pengar eller göra karriär känns pilgrimsvandringen mer som att inte lämna några spår efter sig. När vi i arbetslaget tar upp våra medhavda lunchboxar och äter vår lunch längs pilgrimsvandringen är vi noga med att ta med oss allt längs vår väg och inte lämna något kvar på platsen. Det ska inte märkas i naturen att vi efterlämnat något. Målet är helt enkelt att inte efterlämna några spår utan så långt som möjligt bevara naturen så som den var innan pilgrimen passerade.

För egen del blir det här en tankeställare när jag sedan möter några Birgittanunnor i S:ta Birgittas klostershop och är med på Vespern hos nunnorna påheliga hjärtas kloster vid Omberg. De lämnar inga större avtryck utanför klostrets murar, inte synliga i alla fall, likväl kan vi fråga oss hur världen hade sett ut utan alla dessa nunnor och munkars böner och verkan genom tiderna. De som har gått före oss. Tänk om livet inte handlar om att sätta några större avtryck, utan snarare om att inte lämna några spår efter oss?

Det får bli mina avslutande tankegångar som avslutar resan till Vadstena, detta pilgrimsmål längs min pilgrimsvandring i livet! Tack till alla i Svedala församling som var med på resan.

/m