På återbesök till Vadstena där jag vill vända på pyramiderna

Jag går upp tidigt på morgonen även denna dag. Tassar ut och gör min morgonjogg när hela Limhamn sover. Friskt i luften och folktomma gator. Njuter! Ska resa iväg med arbetslaget från Svedala till Vadstena. Känns märkligt att återkomma till Östergötland och bo i Vadstena där jag har deltagit i mängder med konferenser under årens lopp, invigt nybyggnad på rättspsyk och inte minst åkt med mina barn på olika dagsutflykter. Nu är jag tillbaka, men högst tillfälligt.

Kommer tillbaka till lägenheten efter min morgonlöpning i lagom tid för att hinna se delar av vicepresidentkandidaten Tim Walz tal på Demokraternas konvent. Talet håller en god retorisk ton och det håller sig tydligt till ett uppgjort manus, precis som ett amerikanskt politikertal ska göra, med den röda tråden kring hans persona som tidigare lärare och med den erfarenheten som grund kan han tillsammans med Harris göra så att USA når nya höjder. ”Coach Walz”, står det på mängder med skyltar som delegaterna håller upp.

Mina tankar vandrar till alla dessa amerikanska partikonvent som jag har fått tagit del av genom årens lopp. Det är otroligt mycket yta och mycket jubel, egentligen oavsett vad talaren som står på scenen säger. Tänker på Ronald Reagan och hans förmåga att entusiasmera under konventet 1976 och 1980.

Under mina första universitetsstudier i slutet av -80 talet läste jag för första gången Christopher Lasch bok, Den narcissistiska kulturen. Tror den utkom i slutet av -70 talet, under Reagans glansdagar, precis innan han blev president. Jag vill minnas att Lasch tog upp en hel del av den kultur som började växa sig stark under den här tiden med ledarskapets gradvisa förfall från en kunnig, osjälvisk, tjänande ledare till en ledare med stort ego där yta är det viktiga, inte innehållet. Det slår mig att vi sedan Lasch dagar bara kommit djupare och längre in i det han varnade för redan på -70 talet, nämligen att image, yta och egen tillfredställelse med ett enormt ego är det viktigaste. Visst kan vi ta exemplet Trump som urtypen för detta men jag menar att hela vår nutid genomsyras av detta. Jag lägger fram tre teser om det här fenomenet i vår samtid.

Tes 1: Image viktigare än faktiskt innehåll
Om vi exempelvis tar upp verkligheten och faktamässigt verifierar detta så spelar inte det någon roll längre. Det viktiga är inte verkligheten i sig själv, utan skenet av verkligheten. Här kan vi ju ta klimatminister Romina Pourmokhtari som ett svenskt exempel på hur verkligheten inte har någon betydelse. Klimatmålsmisslyckande avlöper efter varandra men retoriskt pumpar Poutmokhtari ut budskapet att regeringen för en lyckad klimatpolitik. Det viktiga verkar inte vara resultatet, inte ens att ha makt och inflytande, utan att ge sken av makt och inflytande. Det viktiga är inte att veta eller kunna, utan att framstå som kunnig.

I takt med massmedias omläggning från att förmedla verkligheten i form av nyheter till att alltmer utgöra verkligheten blir det dessutom allt viktigare att framställas som att ”jag är det jag förmedlar”, oavsett vad jag förmedlar. Innehållet är inte längre viktigt.

Tes 2: Beroende av andras gillande
Det finns inneboende hos oss alla en slags längtan efter uppskattning. Denna längtan är i grunden sund eftersom den medverkar till att vi utvecklas som människor. Vi är dessutom sociala varelser och som sådana lever vi alla i olika sammanhang där våra gåvor som människor ska tas tillvara. När jag tar upp denna punkt som tes 2 pratar jag inte om den sunda längtan efter uppskattning utan det jag menar är det osunda beroendet som numer genomsyrar samhället om andra människors gillande.

Det är som om man har glömt bort att man är älskad för den man är redan från början. Man behöver egentligen inte prestera för att vara älskad, men det har man glömt bort. Det är precis som att det faktumet har förträngts och därmed är rötterna i ens inre uppbrutna och man blir därför ett lätt byte för andras gillande.

Du blir till utifrån andras tyckanden och gillanden. Utåt sett kanske man verkar självsäker och trygg med sig själv, men inåt är man osäker och kan inte leva utan andras beundrande gillanden. Människan söker hela tiden bekräftelse, både via sociala medier, men även i verkligheten. Människan försöker ständigt avläsa sitt värde i andras reaktioner och dras gärna till dem som utstrålar ännu mer karisma. Denna självspegling tenderar att ta den lätta vägen och spegla sig i det ytliga, såsom kläder, smink, utseende, kroppsfixering.

Tes 3: Målet i livet är egen tillfredsställelse
Vi har kommit långt bort ifrån mognad, trohet, tjänande, konsekvenser och lojalitet som präglade tidigare generationers liv. Den bild av image och beroende av andras gillande som jag beskrivit i de två föregående teserna sammanfattas mycket i tes 3. I den ytliga värld vi lever i där sekulariseringen genomsyrat allt är Gud borta från ekvationen. Den naturlighet som ligger i att Gud älskar dig för den du är och att du lever i Kristi efterföljelse med att älska dina medmänniskor för de dem är, återstår enbart att söka egen tillfredsställelse någon annanstans. Du blir således din egen Gud och du söker mening i egen tillfredsställelse utifrån dina egna identifierade behov. Mening blir i detta perspektiv således en mätning ifall du uppnår dina behov eller inte. Detta är raka motsatsen mot hur jag är uppfostrad och det klassiska mantrat (före Reagan) att underordna sina egna behov och intressen till förmån för ett större sammanhang, för allas bästa.

Vi har således helt gått i Lasch fälla där han varnade för den narcissistiska människans övertagande av samhället som han såg i dess begynnelse med Ronald Reagan. Vi är där nu. Vi är helt i ytans och egoismens värld. Gör det något, undrar kanske någon?

Ja, tycker jag. Det gör någonting. Det är fel väg att gå. Allt är naturligtvis beroende på vilken framtid vi vill ha. 1984 skrev Jan Carlzon boken Riv Pyramiderna om hur den gamla auktoritära chefen skulle bort och en ny form av chefsskap/ledarskap skulle in som skulle uppmärksamma allas delaktighet, mobilisera, coacha och entusiasmera medarbetarna. Vi är då tillbaka till Tim Walz och skyltarna som hölls upp under morgonens konvent, ”coach Walz”. Den pyramiden som Carlzom målade upp har rivits, nu är vi som helhet inneslutande i en annan pyramid där egot är det viktigaste. Vi sätter oss själva alltid främst, det är ego, ego, ego som gäller. Möjligtvis kan vi sträcka oss till att vilja våra närmaste det bästa, men skapelsen, dvs, vår miljö och klimat där är vi långt ifrån att värna. Någon Gud verkar dessutom inte finnas. Pyramiden just nu består således av 1, Egot, 2, Andra medmänniskor, 3, Miljön och 4, Ev Gud.

För egen del vill jag slå ett slag för en framtid där vi vänder upp och ned på hela den här pyramiden. Där Gud är nr 1, där värnandet och utvecklingen av vår miljö/klimat, dvs Guds skapelse kommer som nummer 2, där medmänniskor som nr 3 och mitt eget ego kommer långt, långt ned på listan….skulle inte det vara en bättre värld?

Vänd på pyramiden, blir min tanke när jag lämnar Limhamn, Svedala och Skåne för att återbesöka Östergötland och återse Vadstena.

Allt gott!

Mats