Ett livsbrett ögonblick

Jag var iväg på skidträning i Sälen när övriga skolan hade prisutdelning efter kommunens skoltävlingar tidigare under läsåret. Loppet som jag skulle få pris för var 800 meter. Det var den längsta distansen på skoltävlingen och jag kom tvåa. Det var ett lopp där jag fick en knuff av han som sedan vann, precis när vi var vid kurvan innan upploppet. Jag tappade både rytm och luft en stund och efter det var det en enkel match för honom att spurtslå mig. Det gjorde därför inte så mycket att jag var bortrest när prisutdelningen skulle ske i slutet av läsåret för jag ville inte återse personen som slog mig (han var från en annan av kommunens högstadieskolor). Prispallens andraplats fick stå tom.

När jag väl kom hem från skidresan och återkom till skolan fick jag min välförtjänta plakett. Dock var det ett brons och inte ett silver och jag möttes av orden från min klassföreståndare som sa att ”silvermedaljerna var slut, så du fick ett brons”.

Det har nu passerat över 40 år sedan den där prisutdelningen och det där 800 metersloppet. Jag har inte tänkt på de där händelserna på säkert lika många år, men plötsligt poppade det upp framför mina ögon, lika klart som om det vore igår. 800 metersloppets sista kurva och målraka spelades upp framför mitt inre som om det vore en film, likväl som klassföreståndarens ord. Det är oerhört fascinerande och en aning märkligt hur minnen från episoder som ens inre tycks ha förträngt, plötsligt framspelas igen när man minst anar det. Kanske kom det upp ur minnet för att det nyss var OS, eller så berodde det på något annat, jag vet inte. Det här fick mig i all fall att fundera på det här med minnen.

Naturligtvis kan jag det faktamässiga om hur minnen fungerar med det episodiska minnet som består av minnen från tidigare händelser, allt från några timmar till flera år tillbaka. Procedurminnet som utgår från våra inlärda motoriska och intellektuella färdigheter, som att kunna cykla eller köra bil. Det perceptuella som underlättar igenkänning och det semantiska som hanterar språk och abstraktioner eller faktaminne om ni så vill. Mitt lilla minne som dök upp fick mig dock på andra banor än det här med hur minnen fungerar, nämligen alla dessa ögonblick som sker i ens liv och som finns där i minnesbanken…tänk om man ska se dem som ett enda stort ögonblick? Ett livsbrett ögonblick.

Jag har tidigare inte tänkt så utan mer delat upp livet i dåtid, nutid och framtid. Ett ögonblick som varar ett helt liv är på ett sätt ett ständigt NU. Ett ständigt presens-perspektiv. Det gör att perspektivet kring ögonblick blir något nytt. Man kanske kan säga en människas transcendens över en livstid. Ett ständigt pågående ögonblick.

Det här fick mig att ta fram psalm 249 och läsa den med nya ögon. Strofen ”…ett ögonblick i sänder”…är oerhört kraftfull. På begravningar är Lina Sandells psalm högt önskad och jag själv tycker mycket om den. Eftersom den sjungs vid nästan alla begravningar, har de flesta av oss hört den några gånger: Blott en dag. Den skrevs runt år 1865 av Lina Sandell. Hon bär sorgen nära sig när hon skriver psalmen.

Året är 1858 och hon är ute på en båttur med sin far på Vättern. I ett brev till en väninna beskriver hon vad som hände: ”På lördagsmorgonen den 24 juli gick far upp på fartygets halfdäck för att njuta af den sköna utsikten … i detsamma vållade en hög bölja en så våldsam krängning af fartyget, att far baklänges föll överbord; relingen var ovanligt låg. Fartyget stannade genast och båt utsattes, men förgäves!”

Det dröjde en vecka innan man hittade hennes fars kropp, vid Sandön utanför Motala. Det var ett hårt slag för Lina Sandell, inte bara för att hon förlorade sin far, utan för att hon stod sin far väldigt nära. Det var han som hade lärt henne skriva, studera och inte minst uppmuntrat hennes diktande. Lina skriver i sin dagbok att hon aldrig älskat någon som sin far, ”vi hade växt tillhopa sedan många år tillbaka…”.

Men olyckorna är inte över för Lina. Året därpå, 1859, dör hennes älskade syster Charlotta i tuberkulos, efter att ha fött sitt tredje barn. Och året därpå, 1860, dör Lina Sandells mor.

När hon diktade ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”, tänker jag att hon visste vad hon diktade. Det handlar verkligen om att ta ett ögonblick i sänder. Det gäller att ta vara på och uppskatta här och nu, för ingen av oss vet hur morgondagen ser ut. Vi vet idag hur livet är, men imorgon kan allt se mycket annorlunda ut. De som är oss nära och som vi älskar må vara med oss idag, men vi vet inte hur det ser ut imorgon.

Om vi nu läser psalmen med ögonen fäst på det livsbreda ögonblicket, blir egentligen inte budskapet så värst annorlunda på ett sätt men på ett annat sätt vidgas uppfattningen. Nu pratar vi inte längre en stund i taget, nu pratar vi hela livet. Hela livet är ett ögonblick och det gäller att ta vara på det. Uppskatta livets här och nu för ingen av oss vet hur det ser ut när vi dör. Ibland slänger vi oss med ordspråket, ”den som lever får se”, men egentligen uppstår ju inte klarhet förrän vi är döda. Kanske är det mer rätt att säga, ”den som dör får se”. Det kan ju vara så att innan vi föddes visste vi inte ens att det fanns ett liv att leva. Ett livslångt ögonblick leder till att verkligen ta vara på varje stund.

När psalmen slutar med orden:

”Hjälp mig Herre, att vad helst mig händer, taga ur din trogna fadershand blott en dag, ett ögonblick i sänder, till jag nått det goda land”.

Så är det livet det handlar om, ett ögonblick i sänder.

/m