Kom ihåg att du är stoft

Jag har nu verkat som präst i fyra månader och 8 dagar. Det är fantastiskt. Jag har hittat hem. Visserligen coachar jag fortfarande chefer, håller föreläsningar, skriver böcker, målar tavlor, umgås med nära och kära och förkovrar mig i diverse litteratur men det hindrar inte att jag dessutom njuter av att vara präst. Omvärldens uppfattning är dock en annan aspekt på mitt nya liv. Jag får fortfarande en del samtal från rekryteringsfirmor som undrar ifall jag är intresserad av att bli chef för den eller den organisationen men samtalen brukar få en annan inriktning när jag säger att jag prioriterar prästyrket just nu. Då möts jag av en förvåning som jag ibland brukar se som komiskt. Hur kan en hög chef vilja välja bort hög titel och hög lön för att ”bara” vilja vara präst? Då tänker jag på orden, ”Kom ihåg att du är stoft, Mats.”

Under Överlåtelsen när jag begraver personer säger jag orden, ”Av jord har du kommit. Jord ska du åter bli.” Och medan mina fingrar sipprar ut mullen på kistlocket brukar jag tänka på att vi alla bekänner oss till denna värld av stoft och därmed förklarar jag mig redo att avstå alla föreställningar om min egen allmakt eller min egen betydelse som särskilt upphöjd över någon annan. Jag står inför Gud och erkänner att jag är inte Gud. Jag erkänner den avgrund som skiljer oss åt. Gud är det jag inte är, ändå bär jag spår av Gud inom mig. Orden om stoft och jord gör oss alla både sårbara och fria på samma gång.

När Gud ställer Adam och Eva till svars för den upproriskhet de visar prov på i Moseboken, det som vi i allmänna termer kallar ”syndafallet” säger Gud att ”du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden. Ty av den är du tagen, jord är du och jord ska du åter bli.” (1 Mos 3:19). Denna vers påminner mig om ödmjukhetens kraft. Adam och Eva som satte sina egna viljor och kriterier över Guds och ville bli jämbördiga Gud glömde att deras natur hade skänkts av Gud som nåd. Det hebreiska ordet för jord är adamah, vilket också kan betyda bördig eller fruktbar jord. På sjätte dagen i skapelsen böjde sig Gud ned till denna adamah, tog jord och formade Adam, det vill säga människan. De ord som Gud yttrar efter ”syndafallet” ser jag som en påminnelse till Adam och Eva…och därmed till oss alla människor att, ”Kom ihåg vad du är, och varifrån du kommit.”

När jag tänker på denna berättelse i Bibeln, känner mullen under mina fingrar, tänker på ödmjukheten i att inte vara förmer än någon annan tänker jag också på potentialen i att vi människor skulle vara mer än så här. Berättelsen i 1 Mos ekar om en förlorad potential. Att därför leva livet hela tiden riktad mot påsken är att lita på att det som har gått förlorat har blivit återställt. Det är i ödmjukheten som Gud svarar. Det är i ödmjukheten i att acceptera att vi alla är stoft och jord som Gud rör vid oss och återskapar oss. Ibland tänker jag på det ofattbara i berättelsen, att allt annat skapade Gud med sitt ord, men människan skapade Gud med sin hand. Gud tog upp en handfull jord (adamah) och efterlämnade sitt eget avtryck i den, nämligen i oss människor (Adam).

För mig ligger det därför något fint i att påminnas om att jag är stoft eller jord. Om jag kvarstår i ödmjukhet, riktar min strålkastare mot påskens mirakel fortsätter Gud att röra vid mig. I ödmjukhet känner jag att jag får läka och återställa alla vanställda delar kring min synd så att jag närmar mig delar av Guds avbild. Att vara ödmjuk är att vara nära marken. Stå med två fötter på jorden och ha markkontakt. En ödmjuk person trivs nära jorden. En människa är då i sitt rätta element.

Ödmjukheten är på många sätt kärlekens såbädd och kärleken till Gud driver ut all ogräs. En ödmjuk person är ständigt villig att offra allt. Dag Hammarskjöld beskriver det så bra i hans text från åren 1925-1930, dvs när han blott är i 20 års åldern,

”Leende, öppen, omutlig – kroppen behärskad och fri. En man som blev vad han kunde och var vad han var – ständigt färdig att samla allt i ett enkelt offer.” (Vägmärken av Dag Hammarskjöld, sid 12)

När ödmjukheten levs på detta sätt är det en långsam process. Varje ögonblick i sänder och du gör det själv och tillsammans med Gud. Varje försök att försöka göra andra ödmjuka, ger sig i kast med att leka Gud. Ödmjukheten kräver en självuppgivelse i tillit mellan dig och Gud och det är det som skapar friheten.

När jag minns att jag är stoft och jord försonas jag därför med mitt ursprung. Jag lever livet i kongruens med den jag är tänkt att vara samtidigt som jag uttrycker min längtan efter att bli något mer. Trots att jord är det vi består av, kan vi aldrig nöja oss med att vara blott jord och ingenting mer, för när Guds fingrar har berört oss kallas vi till Guds härlighet. Det är i det spänningsfältet jag vill leva. Att acceptera mitt väsen som ofullkomlig och som inte kan lindras av något som är skapat av andra människor, såsom ägodelar, prestationer, högre chefstitel, högre lön, likes på sociala medier, accepterar jag samtidigt att jag kan lyftas till andra höjder av någon utanför denna värld och det som en gåva, en nåd.

Ödmjukhet är inget för veklingar. Ödmjukhet är ingen tävling. Ödmjukhet finner man genom varje ögonblicks prövning, i fullkomlig bejakelse av ödet, en fullkomlig överlåtelse i tro.

Nästa gång en rekryteringsfirma ringer till dig så är därför mitt råd till dig att för ditt inre rabbla ”Kom ihåg att du är stoft.”

/m