Det enda konstanta i mitt liv

Jag ger mig ut på min löprunda med relativt lätta steg. Solen skiner, ingen större blåst att tala om och tankarna gör mig närvarande i nuet. Det är min 3 300:e löprunda i rad och som vanligt lockar en glimt av Öresundsbron innan jag ger mig hemåt igen. Tänker på alla de löprundor jag har haft under mitt liv. Om några veckor fyller jag 55 år och jag har sprungit till och från hela mitt liv men det är de senaste 3 300 dagarna jag har räknat varje dags löprunda.

Vi kom och prata om min run streak på jobbet härom dagen och jag slängde ur mig att det har varit det enda konstanta i mitt turbulenta liv de senaste 9 åren. Naturligtvis stämmer inte det, men inte långt därifrån.

Detta är det jag har gjort varje dag i över 9 år och det konstanta har en ritualitet i sig som gör det svårt för mig att bryta. För ett halvår sedan bröt jag ledbandet i ena foten och tänkte att nu är run streaken död. Morgonen efter min vrickning haltar jag så ut från vårt hus där vi har vår tillfälliga vistelse. Sömnen har varit brutalt frånvarande. Foten värker och är svullen. Varje steg känns som en plåga. Jag tänker på Predikaren och att ”allt har sin tid” och att jag oavsett vad som händer ska njuta av livet. Jag kan inte säga att den löprundan och de efterföljande månaders dagliga löpturer var en njutning…men streaken höll och nu är foten relativt läkt.

Löpningen har också varit en konstant faktor genom mina upp- och nedgångar i livet. Jag har skrivit en hel bok om hur det kommer sig att jag hade bestämt mig för att avsluta mitt liv, så det låter jag bero. I boken, Jag är paria, som är en autofiktiv biografi beskriver jag en tid där jag gick från framgångsrik hög chef till ett mediadrev till ett beslut om ett sista andetag vid Backåkra en majdag. Symeons ord om att låta sin tjänare gå hem uttalade jag i bilen på väg till Backåkra kommer jag ihåg. Hur suicidal jag verkligen var får vi nog aldrig reda på så här i efterhand men jag träffade någon där som gjorde att mitt liv vände och tog en ny riktning. Den kvällsturen när jag återkom hem och gav mig ut på en löprunda kommer jag aldrig att glömma.

Det konstanta i mitt liv genom att springa varje dag handlar också om en frihet. Det kan låta märkligt men det finns ett beslut som jag aldrig behöver ta. Beslutet om jag ska träna idag eller ej, ett sådant beslut existerar inte i mitt liv längre. Jag tränar helt enkelt varje dag. Det är således inte en fråga OM jag ska springa en dag utan enbart NÄR under dagen det ska ske. Det finns således en slags frihet i att slippa ta ett sådant beslut.

Löpning varje dag är en livsstil och jag bejakar den fullt ut. Det är något med runstreakens avsaknad av krav på tempo, distans eller tid på en viss sträcka som tilltalar mig. Prestationen ligger istället på att varje dag komma ut en stund och få lite frisk luft, oavsett väder. Att vara en stund med sig själv och reflektera över dagen och livet. Att låta tid och rum stanna upp och jogga en stund i den ibland hetsiga vardagen är egentligen inget annat än ren njutning och ska jag vara helt ärlig förstår jag inte varför inte fler håller på med run streak.

Det enda konstanta som jag tycker alla borde hålla på med.

Allt gott!

/m