En bättre väg

Det är Valborgsmässoafton år 2024 och jag känner att våren äntligen har lagt sin filt över vårt land. Ser av vänners sociala flöden att körsbärsträden står i full blom i Kungsträdgården och här nere i Skåne börjar rapsens gula åkrar bli allt starkare. Våren är verkligen en tid när skapelsens prakt är som mest påtaglig.

Jag för ett krig mot min omgivning. Det låter nog värre än vad det är. Kanske är det bättre att kalla det att jag försöker visa på en alternativ väg.

Varje dag går jag från vår lägenhet i Limhamn och genom Limhamns centrum för att ställa mig vid busshållplatsen nere vid Gamla gatan. Där står jag sedan och väntar på buss 9 som går 06.50 till Hyllie station. Det är alltid ett antal andra Limhamnsbor som står där och väntar. Samtliga med lurar i öronen och sneglandes på sina mobiltelefoner. Ibland möter jag en del äldre personer som saknar hörlurar, dock är även dessa fullt upptagna med att snegla i sina mobiler. Här påbörjar jag krigsskådeplats nummer 1.

Det är nämligen här jag ställer ned min ryggsäck eller väska och tar fram en bok. Gärna någon lyrikbok eller teologisk litteratur. Tänker att min prästkrage gör att människor automatiskt tänker att jag ska hala fram bibeln, så jag chockar alla med att ta fram annan litteratur. Jag påbörjar min läsning. Med jäma mellanrum tittar jag upp från min bok och har jag tur kan jag då möta någon annans blick och då ler jag åt vederbörande.

Bussen gör sitt närmande och samtliga går på. Den är relativt tom när vi går på eftersom den i princip påbörjat sin tur eftersom Ön är där bussen börjar sin rutt. Jag väljer en plats längre bak i bussen och fortsätter att läsa i min bok. Det är här krigsskådeplats 2 tar sin gestalt. Alla nya resenärer försöker jag möta med värme och blir bussen full längs vår tur går det naturligtvis att sitta bredvid mig. Min väska är nere på golvet och inte ställd på sidan av mig, som många andras. Läsningen går bra även här. I bussen är det dock få människor som möter min blick. Här är det mobilernas land som regerar. Oavsett ålder är det mobiltittande på än det ena och än det andra som upptar resenärernas uppmärksamhet. Det finns dock en pappa som går på lite längre bort än Gamla gatan och som har två små barn med sig. Han brukar vara undantaget. Han har ingen mobil fastklistrad i handen. En busstur kom vi i samspråk, sedan dess nickar vi alltid åt varandra.

När bussen sedan når Hyllie har jag oftast 10-15 minuter på mig innan pågatåget mot Ystad kommer. Då kommer krigsskådeplats 3. Denna sker oftast inte ute på perrongen utan i de två värmeburarna som finns mitt emellan perrongerna. Där står vi resenärer ofta eftersom vårens intågande inte varit den snabbaste i världshistorien i år. Dessutom är Hyllie alltid ett blåshål. I dessa båda värmeburar är det verkligen hörlurar och mobiltelefonernas land som äger allt. Jag tar alltid fram min bok och läser eller står tyst. Aldrig att jag plockar upp min mobil. Kriget över ett alternativ bort från mobilen och hörlurarna ska vinnas. Det känns dock lite som att slåss mot väderkvarnar. Cervantes hade kunnat skrivit sin berömda roman utifrån dagens mobilanvändande kontra annat i livet. Under mina veckor som jag åkt denna tur sedan min prästvigning i januari är det en resenär som gjort liknande som jag. En enda under alla dessa veckor. Vi kom då i samspråk, två bokläsande människor. Hon läste ”Ett litet liv” av Hanya Yanagihara. Hon hade kommit halvvägs och således kommit förbi den krångliga inledningen och var nu inne i boken.

Den sista krigsskådeplatsen sker under pågatågets resa mellan Hyllie och Svedala. Här uppkommer en tredje variant, nämligen sovande klubben. Dessa vinner man aldrig över. Vissa kan sova under hela min restur, så dessa ser inte ens mobiltelefonen som ett alternativ. Oftast har dessa dock hörlurar. Även här är jag relativt ensam om att läsa en bok. Det finns undantag. På hemvägen kan en och annan student åka med och då är dator och kurslitteratur något som kan synnas till. Dator i form av laptop är relativt vanligt på pågatåget.

Jag kommer aldrig vinna detta krig. Det läsande folket iform av bokläsande håller på att dö sotdöden. Det är en sorglig mobil/digital värld som nu har tagit över. Jag verkar dock vara en av få som tycker som jag, därav inser jag att jag kommer att misslyckas i mitt egenpåtagna uppdrag. Jag har troligtvis inte lyckats övertyga någon enda om den alternativa vägens fördelar genom min blotta läsexistens.

Nu är det alldeles strax maj månad och mitt krig är över. Nu kommer jag att cykla till och från jobbet istället. Jag tänker att alla andra resenärer kan andas ut. Den läsande prästen är borta och de kan återgå till normalläge igen. Vid dåligt väder får dock cykeln vara och då ses vi igen!

Trevlig valborg!

/m