Måndag, igen.

Jag är ledig måndagar. Det är inget jag valt själv utan det följer med jobbet som präst i Svedala. Alla vi präster är lediga måndagar. Nu behövde jag en ledig dag efter att ha arbetat hela helgen och veckan så ledigheten var efterlängtat men jag tycker det är svårt. Missförstå mig rätt, en ledig dag kan fyllas med olika aktiviteter, men varför just måndagar?

När jag åker buss från Limhamn in till stan med ambition att sätta mig på något café i stan för att skriva lite på något av alla mina manus söker jag på mobilen efter något museum som har öppet. Tyvärr har alla kulturinstitutioner i Malmö stängt på måndagar och jag blir ännu mer fundersam på det här med ledighet på måndagar. Det är bara att konstatera att jag får anses tillhöra kategorin kulturarbetare, då dessa är lediga på måndagar. Museer, teatrar och konsthallar är stängda och dess personal är lediga alltså är jag kulturarbetare.

När jag går av bussen tar jag en tur i parkerna. Det är underbart väder i Malmö. Solen skiner och våren är äntligen här. När jag sätter mig vid ett café är jag i valet och kvalet ifall jag ska sitta utomhus eller inomhus men väljer till slut inomhus eftersom jag ska skriva en del på datorn och det kan bli kyligt om jag sitter för länge utomhus. Vårens intåg i Malmö är en skakig historia och jag litar inte riktigt på den ännu.

Beställer en latte och en stor kardemummabulle. Unnar mig lite lyx. När jag sätter mig tillrätta tar jag fram en bok av Nils Bolander och läser några dikter medan kaffe och bullen intas. De människor som kommer in i caféet verkar mest vara upptagna med mobil eller dator. Det finns inte en enda som läser en bok eller läser på något slags papper. Världen har verkligen blivit digital.

När Nils Bolander skriver de dikter jag för tillfället läser har världen precis lämnat andra världskriget bakom sig. Året är 1948 och jag ser Bolander framför mig hur han sitter I Stockholm och skriver på sina dikter. Han har vid tillfället en komministertjänst vid Engelbrekts församling. Hans dikter är ofta relativt långa och bygger upp till ett klimax i den absolut sista versen. Det är som om han gör det lite svårt för läsaren att förstå poängen förrän den allra sista versen då allt uppdagas och plötsligt blir allt solklart. Jag tycker om hans dikter. De håller för många läsningar och rätt som det är upptäcker jag något helt nytt som jag inte har sett förut.

Lägger ifrån mig Bolanders dikter och börjar gå igenom mitt senaste manus istället. Får egentligen ingen inspiration utan låter istället stunden vara för sig själv. Ibland måste jag lära mig att lita på Guds långsamma verk. Gud verkar olika med oss och på olika sätt. Jag litar på att när rätt tillfälle kommer så är det rätt tid för mig.

Inser att jag måste ringa till några dopföräldrar och boka in dopsamtal. Vips är jag inte ledig längre, eller? Efter att ha ringt samtalen känner jag mig trots allt lite bättre till mods. Jag är inte kulturarbetare längre. Jag har ringt några jobbsamtal, vilket glädjer mig. Nu känns den vita kragen runt min hals bekväm igen.

När jag återigen tar bussen hem igen är jag tillbaka hos Bolander. Läser några dikter. Noterar att alla andra på bussen sitter med sina mobiler. Kanske läser de också Bolander, fast digitalt. Önsketänkande, kanske.

Ha en bra måndag!

/m