Hur är det möjligt?

Jag gjorde min sista praktik under skoltiden i just Svedala församling under föregående påsk (år 2023). Samtidigt som jag praktiserade i Svedala, arbetade jag extra i Eslövs pastorat och föregående påskdag höll jag en gudstjänst i Hammarlunda (se bilder nedan) istället för att medverka i Svedala. Redan då sa Louise, vår kyrkoherde i Svedala, att som kompensation att jag ej kunde vara med på deras påskdag så fick jag predika under nästa års påskdag. Sagt och gjort. Jag har således vetat i ganska exakt ett år att jag skulle predika just under denna dag. Man kan då tycka att jag har haft gott om tid att förbereda mig och tänka ut det bästa ordet som kan förmedlas. Tiden är dock inte alltid min vän och under långfredagen var det så dags att ta tag i det där med predikan inför söndagen.

Min inspiration tröt och trots att jag läste texterna till söndagen flera gånger fick jag ingen riktig inspiration. Till slut tog jag fram min gamla konfirmationsbibel och konstaterade genom datumet på insidan av pärmen att det i år är 40 år sedan min egen konfirmation. Jag slog upp evangelietexten till påskdagen, Matt 28:1-20, och noterade till min förvåning en notering vid sidan av texten. Mitt 15-åriga jag gav mig en liten fundering som jag helt plötsligt kunde utgå ifrån i min predikan. Mitt 15-åriga jag gav mig helt plötsligt en ingång och en möjlighet med en fråga. Precis versen där den tomma graven nämns stod tre bokstäver i versaler och ett frågetecken. Mitt 15-åriga jag var nog väldigt fundersam kring den här textens klo kring Jesu tomma grav. Kan det verkligen vara sant? Hur är det möjligt att Jesus lämnade graven? Mitt 15-åriga jag hade skrivit HUR?

Jag vet att den påsken och påsken innan hade svensk television sänt TV-serien Jesus från Nazareth i regi av Zeffirelli. Passionsveckan i serien var jag helt uppslukad av. Jag var nästan inne i filmen när Jesus red in i Jerusalem och hyllades som en kung, utbrottet vid templet då han välter borden, nattvarden med lärjungarna, ångesten i Getsemane, fängslandet, skenrättegångarna, korsfästelsen och till sist… den tomma graven. Jag ville lära mig så mycket som möjligt om Jesus och passionsveckans händelser var det som intresserade mig mest. De sa mycket om vem Jesus var.

Och visst säger påskveckans händelser mycket om Jesus men något som jag i min ungdom säkert inte tänkte på var att påskveckans händelser säger väldigt mycket också om oss människor. Numer ser jag det mänskliga i folkets hyllning då Jesus rider in på sin åsna på psalmsöndagen. De längtade ju efter en kung som kunde befria dem från den romerska överheten. Lärjungarna ber Jesus berätta om de stora saker som ligger framför dem, för precis som vi i vår tid lever i en kultur som hyllar de framgångsrika, så trodde lärjungarna att en kung var det bästa som kunde hända dem. Att sedan följa lärjungarnas reaktioner under påskveckan när de reagerar med rädsla när Jesus rensar templet, med förvåning när Jesus tvättar deras fötter och leder dem i den sista måltiden, när de somnar ideligen i Getsemane, när en av dem förråder Jesus och de andra flyr, till reaktionerna på Jesu död och sedan den tomma graven gör att jag lättare förstår min egen samtid.

Passionsveckans händelser säger mycket om Jesus men det säger också mycket om oss människor. Det är en emotionell resa som går från hyllningar, till mörker för att avslutas i ljus. Ljus – mörker – ljus. Påskens evangelietexter tröstar men ger oss även djupare insikter. Den ger oss insikter om livets innersta kärna, att Gud är närmast oss i motgångar och att Gud överger oss aldrig. Temat är centralt i evangelietexterna. I vår tid, likväl som på Jesu tid var det den ytliga framgången som hyllades. En kung eller en rik person hyllades, både idag och då. Jesus kom med ett helt annat budskap, då likväl som nu.

I exempelvis bergspredikan är det varken de rika eller världsligt mäktiga som prisas saliga, utan de sörjande, de ödmjuka och de som förtalas och förföljs. De är de som har det svårast som prisas saliga. Budskapet är att Gud är närmast människan just i motgången, inte för att motgången i sig är något eftersträvansvärt, utan mer att även i den djupaste dalen finns Gud. Detta tema i kristen tro har svårt att tränga fram, både i dag likväl som det hade svårt att tränga fram hos lärjungarna då. Lärjungarnas reaktion. Trots att de hört Jesus många gånger var det just en kung de hyllade honom för så sent som på palmsöndagen, enbart några dagar innan korsfästelsen. Det var deras syn på framgång och prisande. Bibeln är dock skriven ur ett annat perspektiv – den är skriven ur och för lidandet. Här hörs ropen från människor som flyr från krig eller drabbas av sjukdom, och som söker sin tillflykt till Gud. Det är nästan omöjligt att ta till sig texterna om man aldrig mött motgångar eller sorger.

Texterna tröstar, men viskar också om något mer. Nämligen att motgångar kan förvandla oss. Att det förvandlar oss människor. Vi tänker ofta att det är framgången som öppnar dörrar mot maktens och härlighetens centrum, medan motgångar förvisar oss till den oansenliga periferin. Men texterna skildrar en annan världsordning, och det blir aldrig tydligare för oss än under påsken. Dramat inleds på palmsöndagen, när Jesus rider in i Jerusalem och hyllas som kung. Men Jesus svarar att härifrån går vägen genom dödsskuggans dal. Det är inget öde han önskat sig, men det visar sig vara vägen till livet, vägen till förlåtelse, vägen till Guds nåd. För när tillvaron rasar faller han, men fallet för honom till existensens mitt, till vår mitt.

Att vandra med Jesus genom passionsveckan är att leva i en annan berättelse än den som fyller våra sociala medieflöden eller nyhetsuppdateringar. Under påsken byter centrum och periferi plats. Vägen går från jublet vid intåget, via förräderi, rättegång och till sist Golgata. I det stora dramat står ett kors i tillvarons centrum. Korset är en symbol för både lidande och liv. Ett av lidandets mysterier är den kärlek som överraskat många just på livets mörkaste platser. När lärjungarna drömmer om makt och ära pekar Jesus ut en annan väg – en som går från död till liv, och från ensamhet till gemenskap. Gud träder med Jesus in med en helt ny undervisning. Gud visar oss en helt ny väg. Och i denna demonstration av den nya vägen, så driver Gud gäck med vad vi tar för givet.

Jesus drev gäck med naturlagarna. Visade sig på ett sätt som får de flesta av oss att tappa hakan. Och för att vi ska greppa detta ögonblick, i oss, närma oss det, så behöver vi gå utanför boxen, ja tänka utanför ramarna. Mitt 15-åriga jag skrev frågan HUR tydligt bredvid dagens evangelietext. Som en fråga kring HUR det gick till när Jesus uppstod ifrån de döda. En fråga som en journalist i en TV-intervju försöker ställa till vår nuvarande Ärkebiskop och får då det uppriktiga svaret, ”det vet väl inte jag”.

Mitt 15-åriga JAG och dennes tvivel hade säkert behövt höra en analys över att det är kvinnor som vittnar om Jesu tomma grav i en religiös skrift som ska vara trovärdig i en tid när kvinnor ej ansågs vara trovärdiga. Att lärjungarna dör och ägnar resterande liv åt att vittna om det de varit med om. De dör inte för sin tro, de dör för att de är vittnen och ägnar resten av sitt liv att sprida det de varit med om. Mitt 15-åriga jag hade säkert mått bra av att höra att Paulus tidiga brev skrivs enbart 20 år efter korsfästelsen och när breven beskriver den tomma graven så fanns det fortfarande levande som hade upplevt den tomma graven. Dessa brevs trovärdighet hade knappast överlevt ens en månad ifall inte de efterlevande som hörde brevens innehåll höll det för att vara sant.

Men mitt 15-åriga jag är nog inte mer annorlunda än att det är svårt att som människa ta till sig storheten i Guds handlande. Guds handlande och därmed uppståndelsen är större än vad vi kan få grepp om och kanske ska ha grepp om för annars blir vi människor en manipulerande kraft. Det Gud gör genom Jesus uppståndelse är större än vad vi kan säga genom exakta naturlagar och det är meningen. Gud är större än våra tankar, än vår begränsade förståelse. Den här evangelietexten och övriga texter i Bibeln om den tomma graven är på ett sätt historiska berättelser, det är människor och deras upplevelser och känslor vi får ta del av, men det de säger oss idag är större än vad vi någonsin kan greppa.

Lärjungarna, oavsett kvinnorna som var de första att möta den uppståndne Jesus eller de andra lärjungarna Jesus mötte senare, konfronterades en ny verklighet. Jesus var uppstånden. En helt oväntad, ny och unik händelse i deras liv och därmed också i våra liv. Det handlar inte längre om att leva efter Jesus läror i exempelvis bergspredikan för lärjungarna längre utan nu handlar det om en helt ny erfarenhet. Detta gör att det också är svårt för oss att greppa den. Inte minst i vetenskapliga teorier men det verkliga för dem är också verkligt för oss nu. Och den som tror att verkligheten enbart kan beskrivas i naturvetenskapliga kategorier har nog en förkrympt syn på det som är verklighet.

När lärjungarna mötte den uppståndne Jesus uppstod något som ej går att beskriva. Den tomma graven var ett faktum och hädanefter kommer för all evinnerlig tid en ny verklighet att finnas, både för lärjungarna som gick i döden för den här nya verkligheten men också för generationer av kristna och hela mänskligheten.

Mitt 15 åriga jag som skrev HUR i kanten kring den tomma graven i min konfirmationsbibel var direkt där i tanken kring naturlagarna. Mitt 15-åriga jag hade nog kanske behövt höra budskapet som Jesus ger längre ned, ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”.

För mitt 15-åriga jag kommer att möta både upp och nedgångar i livet. Och mitt 15-åriga jag och alla vi människor behöver påminna oss om att det Jesus går igenom är en resa som bär både glädje och sår, samtidigt. Påskens glädje osynliggör inte såren. Vår Gud har sår även i glädjen. Den gemenskap vi har nu i vår samtid bär många sår, både personliga lidanden och svårigheter men även stora katastrofer i form av mänskligt lidande i krig och terrorbrott. Ärren och såren som Jesus bär är också våra sår. I uppståndelsen finns fortfarande såren. Vi följer en Kristus som bär sårbarheten i sin kropp och då möter vi en vidöppen Jesus som med sina sår säger till oss i varje ögonblick av livet.

”Var inte rädd – jag är med er alla dagar till tidens slut”.

För när Gud blev människa och blev en av oss var det för evigt.

/m