Man förstår livet baklänges…

Jag och min älskade Anette är vid Sören Kierkegaards grav i Köpenhamn. Jag överraskade Anette med en lördagsutflykt till Köpenhamn. Egentligen är frågan varför vi inte är här oftare. Vi bor ju bara ett stenkast härifrån. Det har varit en fantastisk dag, bland annat med besök på Statens Museum for Kunst, ett av mina absoluta favoritkonstmuséer i världen.

Under de senaste åren har jag nördat ned i Kierkegaards texter. Ett av mina favoritcitat från hans texter är,

”Man förstår livet baklänges – men måste leva det framlänges.”

På ett sätt säger Kierkegaard i en enkel mening att kunskapen om hur livet ska levas, eller vad som är ett gott liv, får du först när livet går mot sitt slut. Du måste dock leva livet först för att få den kunskapen, du måste få erfarenheten, du måste leva först.

Kierkegaards texter är en uppmaning till att leva innerligt och du måste helt enkelt finna din väg. Ingen kan veta hur det är att vara just du, så lev ditt liv utifrån vem du är. Kierkegaard trodde på den enskilde människans möjlighet att göra gott och förverkliga sig själv genom sökande efter livets mening. Hans texter är ibland fulla med motsägelser, men det visar också på det mänskliga i att alltid söka nya vägar och inte vara rädd för att pröva och ompröva gamla sanningar.

När jag står där vid denne mans grav inser jag att mitt liv, med dess upp- och nedgångar, inte längre har något egentligt mål. Det är först en skrämmande tankekonstruktion men efter en stunds förnekelse inser jag att det nog är så. Jag lever varje dag utifrån en slags klassisk konstruktion kring att morgondagen vet jag ingenting om och det som var igår kan jag ändå inte göra någonting åt, det enda jag har är nuet. Visst kan jag planera min framtid och visst kan jag reflektera över det som hänt, men båda de delarna tar ifrån mig nuets upplevelse. Planering och reflektion berövar mig möjligheten att leva innerligt i nuet, som Kierkegaard kanske hade sagt.

När vi sedan går därifrån för att ta lokaltåget hem till Hyllie så tänker jag på det här med perspektivförändringar. Kierkegaards texter gör att mina perspektiv vidgas och jag tänker annorlunda eller snarare gör en Kierkegaard och prövar ett nytt tankesätt. I min tjänst som präst är det en stor skillnad på att tänka varje dag, ”Gud ge mig kraft att verka i min tjänst” till att tänka ”Jesus, gör mig delaktig i din tjänst.” Kanske uppfattar du det som en mindre skillnad, men för mig är den helt avgörande. Perspektivförändringen går från det egoistiska Jag-perspektivet där jag ber Gud om att ge MIG kraft till att jag ber om att tjäna i någon ANNANS tjänst. Jag går från JAG till DU. Jag går från att vara den som begär att få något till att bli den som är redo att tjäna i någon annans tjänst med mina fel och brister.

Dag Hammarskjöld skrev samma år som han blev vald till FN:s generalsekreterare (1953),

”Den som lämnar sig själv i Guds hand står fri mot människor: han är helt öppen därför att han ger dem rätt att döma.”

1954 formulerar han sedan den bön som han sedan återkommer till några månader före sin död. Den finns också i bönboken i vår svenska psalmbok,

”Giv mig ett rent sinne – att jag må se dig, ett ödmjukt sinne – att jag må höra dig, ett kärlekens sinne – att jag må tjäna dig, ett trons sinne – att jag må förbli i dig.”

Både Kierkegaard och Hammarskjöld använder begreppet sinne, men ur delvis olika perspektiv. Deras existentiella funderingar landar en aning olika men i bådas världsbild handlar det om att göra en inre resa, om att lära känna sig själv, och att därigenom verka i denna värld gentemot andra i samklang med vem man innerst inne är.

I Hammarskjölds texter finns det en självklarhet i att hans liv stod i Guds tjänst. Att det inte handlade om att bygga karriär eller skaffa sig en speciell position. Det handlade om att helt överlämna sig själv till något större än ens eget självförverkligande. Målet var inte egen ära, utan Guds ära och det allmänt goda.

Det är en frihet från att söka människors bekräftelse. Om man misslyckas eller kritiseras berövas man egentligen inte den grundläggande självkänslan, eftersom man har sin djupaste förankring i Gud. Av samma skäl så lägger inte framgång till något i självkänslan. Hammarskjölds liv byggde inte på andra människors gensvar, utan på eget gensvar om vad han uppfattade som Guds vilja.

Där förenas jag med Hammarskjöld och när jag lämnar Kierkegaards grav tänker jag att kanske hade även han bejakat det. Eller vad tror du?

/m