Vi är varandras ljus…

Det är en mörk natt. Klockan har passerat midnatt och vi har precis sagt god natt till våra konfirmander som ska få några timmars välbehövlig sömn här på Åkersbergs stiftsgård i Höör. Jag är på konfirmandläger över helgen och dagarna är fyllda med härliga aktiviteter. Konfirmanderna är trötta och det är vår nattvakt och vi andra ledare tacksamma för. Vi räknar med en lugn natt, kanske naivt, men allt eftersom vi har lärt känna dessa underbara personer så har vi också lärt oss att denna grupp är något extra. De är lyssnande, kreativa, unika, värdefulla och fantastiskt bejakande inför allt de ställs inför. Gårdagsnatten var lugn och vi tror att även denna natt följer samma mönster.

Jag tar en nattlig promenad när alla har gått och lagt sig. Vi hade en underbar sen kvällsmässa med konfirmandernas egenskapade ljus på altarets mitt. Som präst fick jag celebrera nattvarden och det var en fin stund som jag bär med mig länge. Vi samlades alla runt omkring altaret i en stor ring vid utdelandet. I dess mitt stod deras ljus och brann och lyste upp rummet.

Under min nattliga promenad tar jag en tur runt den lilla Tjurasjön. En inte allt för stor sjö som har en promenadvänlig stig runt omkring sig. På andra sidan sjön finns tillgänglighetsanpassade träbryggor längs stranden och allt är fint belyst. Även här slås jag av ljusets inverkan på mig och på miljön. Vegetationen i slänterna ned från vägen med dess olika typer av marktäckande buskar syns enbart som mörka siluetter medan precis där lampornas sken når ned är det tydligt vad som väntar mina fotsteg. I ljuset är det tydligt var mina fotsteg landar, rör jag mig det minsta utanför promenadstigen tar mörkret över och jag ser inte vad mina fotsteg landar i.

Lördag har blivit söndag när jag vandrar längs stigen. Midnatt har passerats och mina tankar går oundvikligen till Kyndelsmässodagen som idag kommer att firas runtomkring i vårt avlånga land. Temat för denna söndag är Uppenbarelsens ljus och min ljusa kvällsmässa tillsammans med konfirmanderna och min nattliga promenad längs Tjurasjön blir en perfekt allegori för mig till att närma mig Kyndelsmäss.

Kyndelsmässan är en helig ljusfest. Jag har varit några gånger på Island och jag kommer ihåg att jag slogs av att de kallar sina ljus för ”kyndill”. När vi firar Kyndelsmässa i våra kyrkor är det alltså ljuset som står i centrum. Texterna handlar om Jesu frambärande i templet, som beskrivs i Lukasevangeliet (Luk 2:22-40) och Hanna och Symeon. Det är dessa som är avbildade i kapellet i STI i Jerusalem där jag spenderade några veckor under hösten 2022.

På 300-talet efter vår tideräknings början blev det vanligt att i kyrkan högtidlighålla minnet av Jesu frambärande i templet. Det hörde till gammal judisk sed att en förstfödd son skulle bäras fram i templet och hans mor renas 40 dagar efter förlossningen. Redan då hade högtiden karaktär av en ljusfest. Så när det i kyrkorna firas kyndelsmässodag är det alltså ljuset som står i centrum. Och förr i världen alldeles konkreta små ljus i form av barn som lyftes fram i våra kyrkor.

Före gasbelysning och elektriska lampor var det den levande lågan som var ljuskällan för alla i vår värld. Beroende på vad som fanns till hands har människorna använt olika material för att lysa upp sina hem och kyrkor. I kyrkorna har man försökt hålla sig till vaxljus, som brinner klart och jämnt och som varken osar eller luktar. Det har inte alltid varit möjligt utan oljelampor har också använts.

Kyrkljusen var ju viktiga rent konkret, utan dem skulle det inte ha gått att fira gudstjänst under den kalla årstiden eller värma våra hem. Ljuset är dessutom en sinnebild för Jesus, som i den kristna tron beskrivs som världens ljus, därav också söndagens temanamn (Uppenbarelsens ljus). Det är därför inte så konstigt att en gammal kyrklig ceremoni var välsignandet av de ljus som skulle komma att användas i kyrkan det kommande året. På många håll var det också vanligt att församlingsborna tog med sig sina egna ljus för att få dem välsignade av prästen och även bestänkta med vigvatten. Ofta ordnades det processioner där präster och församling högtidligt skred fram med ljus i händerna. Därför kallas dagen ibland för ”lilla julen”.

När jag går där längs strandpromenaden runt Tjurasjön tänker jag på konfirmanderna som framtidens ljus. De behövs i den här världen som till synes har blivit galen. Visst har det historiskt varit väldigt prövande för oss människor med flera världskrig och olika våldshandlingar men nu kan vi lägga en klimatkris även på det. Krig, klimatkollaps, hat, rädsla, hopplöshet och förlorade framtidshopp. Jag möter många som bär rädslor inför detta inom sig. Alla tider genom historien har behövt mer ljus, så även denna tid. Vi behöver mer av ljus och mindre av mörker. Vi lever i en tid som behöver mer av Jesus och mer av hans budskap. Jesus gav människorna hopp i en våldsam tid. Landet var ockuperat och motståndsmän använde våld. Jesus visade på en annan värld. En värld utan våld. En värld som var möjlig att levas tillsammans utan att vi kränker varandra. En värld som sprider kärlek och inte våld. En värld som sprider ljus och inte mörker.

För mig är ”Kyndel” ett ord för ljus som pekar mot Jesus. Jesus är världens ljus och när jag prästvigdes fick jag en otroligt fin kandelaber som var gjuten i Hälleforsnäs bruk av mina släktingar. Den kommer jag tända framöver i mitt hem och låta dess fina ljus sprida sig. Låt oss vara som kandelabrar för varandra så att ljuset blir synligt för alla människor. Det behöver vi. Gud har nämligen inga andra händer och fötter än våra. Låt oss verka i Guds anda och sprida ljuset. Vi är varandras ljus.

/m