Ut ur dimman…

I tisdags möttes jag av en kompakt dimma när jag gav mig ut på morgonen. Hela landskapet badade i en slags dimridå som gjorde att sikten enbart kunde räknas till några få meter. Som vanligt tänkte jag att det här är väl en morgonhistoria som sveper bort med solens entré, men allt eftersom timmarna förflöt insåg jag att den här dimman nog kommer att hålla i sig under hela dagen. Nu blev det så och framåt kvällen när jag skulle åka hem från Svedala församlingshem tänkte jag på Jakobsbrevet, det var helt enkelt oundvikligt. I Jakobsbrevet 4:14 under rubriken ”Varning för övermod” står det;

”Ni vet inte hur ert liv blir imorgon. Ni är en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner. Ni borde säga: `Om Herren vill får vi leva och göra det eller det`. Istället är ni övermodiga och skryter. Allt sådant skryt är av ondo.”

Dimman och Jakobsbrevets text blev en perfekt påminnelse till mig att jag blott är Kristi tjänare. Inför onsdagens första begravning och min första kvällsmässa blev det här är en osedvanligt fin tankeställare att jag är i nåd och tjänst och verkar bland människor såsom en människa bland alla andra. Det hänger inte på mig men det är ändå jag som står där och genomför begravningen och celebrerar mässan, men det handlar inte om mig.

När jag ger mig av till Svedala under torsdagens morgon är vädret ett helt annat. Dimman har ersatts av en strålande sol och en klarblå himmel. Det är dags för min första begravning. Jag har förberett mig väl. Pratat flera gånger med de anhöriga och i princip memorerat handbokens begravningstexter. För att komma rätt i tonalitet till griftetalet har jag besökt de platser där huvudpersonen jag ska begrava har verkat och levat här i Svedala. Jag kan riktigt föreställa mig hur han kom cyklandes från arbetet till sitt älskade hem varje dag när jag står utanför den villa han bodde i under större delen av familjetiden.

Det blir sedan en fin begravning. Jag känner att jag hamnat rätt i griftetalet. Handboken kan jag. Två stora beslut tog jag i princip när jag vandrade i det fina vädret mellan församlingshemmet och kapellet innan begravningen. Jag hade funderat på dem under ett års tid men nu var det dags för beslut. Dels var det frågan om mullen. Vid överlåtelsen när jag lägger mull tre gånger på kistan, kan det göras antingen med en liten spade eller med handen. Jag bestämde mig för att det får bli handen. Jag vill känna mullen i mina fingrar när jag uttalar orden, ”Av jord har du kommit…”. Det andra beslutet var svart eller vit stola, ni vet det långa band som präster och diakoner bär över sin alba eller röcklin. Där fick det bli en svart stola, sorgen har en läkande kraft och stolan får bli en symbol för det. Att välja en vit kan naturligtvis ännu mer signalera hoppet, men känner att det får nog bli svart stola för mig framöver på de begravningar jag genomför.

När jag sedan gick från kapellet till minnesstunden i församlingshemmet passade jag på att i tysthet tacka huvudpersonen när jag var ensam vid kistan för att jag fick möjlighet att förrätta hans begravning. Den första begravningen man håller helt själv är nog speciell. Jag har haft delmoment i mängder med begravningar på praktikställen jag har varit på och naturligtvis hållit begravningar i skolsammanhang, men den första riktiga som ensam präst lär jag nog komma ihåg länge. Tacksam för att den första begravningen blev en sådan här fin upplevelse.

Eftermiddagen förflöt sedan med mängder av aktiviteter. Minnesstund i församlingshemmet, konfirmandpass med ett 20-tal konfirmander och kvällens Stilla mässa. Att celebrera nattvarden för första gången som ensam präst kändes naturligt. Jag blev förvånad över hur enkelt, smidigt och okonstlat jag tyckte det kändes.

När jag under senkvällen gav mig ut på min dagliga löprunda kom naturliga tillbakablickar från dagen upp för mitt inre. Nog har jag verkat som människa hos människor idag och det är verkligen en stor nåd att få vara dessa människors tjänare. För egentligen handlar ingenting om mig. När dimman har släppt och solen kommer fram inser vi alla att allt ljus strålar på Kristus. Jag mumlar några rader från Jakobsbrevet under löpturen och känner mig tacksam;

”Om Herren vill får vi leva och göra det eller det”

Pax!